My inner child cries

Käre jesus vad skönt, loggade just in på min internetbank och upptäckte att jag fått BETYDLIGT mer i lön än vad jag hade väntat mig, jag hade förberett mig på en helvetesmånad men vilken jävla tyngd som lyft från mina axlar! Fy fan vad underbart. Pengar gör en då inte lycklig men gudarna ska veta att dem livet väldigt mkt lättare att leva.

Jag är väldigt sen, dränkt av regn och ledsen idag. Fick igår ett av mina väldigt ovälkomna ångestanfall igen, har misstänkt att det varit på väg en längre tid.
En förbannat äcklig känsla den där ångesten, det är konstigt att man bara helt plötsligt kan sitta i soffan och glo på teve som vanligt men få panik utan någon speciell anledning, börja hyperventilera och få galet hög puls. Lät Mikael känna på min handled för att se om jag inbillade mig men nej, pulsen tickade minst dubbelt så fort som den normalt gör i flera timmar.
För första gången på väldigt, väldigt länge blev jag faktiskt sugen på alkohol så jag svepte två cider på mindre än 10 minuter och kände mig genast som den gamla Sofia igen, vilket givetvis resulterade i mer ångest. Jag har verkligen älskat att få känna mig lugn och sansad dem sista månaderna så tanken på att deppa ihop igen är skrämmande, speciellt då man till synes inte har något att vara ledsen över i livet just nu.
Det är dem elaka gamla demonerna som spökar igen, inget snack om den saken. Undrar hur man ska bli av med sina gamla minnen och sluta vara arg och ledsen över sådant som hänt? Jag är såpass intelligent att jag inser att i dem allra flesta fall kan man inte bara ignorera saker som hänt och gå vidare som ingenting utan att man måste konfrontera det för att få ett slut. Dock är jag inte vidare sugen på att göra det, jag trivs ganska bra med att förneka att saker har hänt, eller åtminstone att förtränga det. Sofia Quick, förnekandets okrönta drottning. Fast det lär ju inte fungera i längden och det skulle vara väldigt skönt att ta itu med sina problem så att man kan gå vidare till slut, för jag har fan ingen lust att sitta där om några år med (förhoppningsvis) barn och ett fint förhållande och bryta ihop över saker som sedan länge borde varit borta.
Det är verkligen en tankeställare om något. Jag är ingen tuff brud, hur snabbare jag inser det desto bättre, jag vill ha förlåtelse för det jag gjort och upprättelse för allt jag blivit utsatt för, hur det ska gå till vet jag inte, men jag är helt övertygad om att det aldrig någonsin kommer att lagas genom att ignorera det och bita ihop, jag är inte såpass känslokall och förhoppningsvis lär jag aldrig bli det heller. Jag har nog hellre min ångest än att inte känna något alls.

Nu till något lite trevligare, blev faktiskt för glad av lönebeskedet för att orka deppa mer idag. Snart fyller jag 20, närmare bestämt den 6 oktober, nästa lördag. Blir faktiskt väldigt besviken när man upptäcker att det blir tråkigare och tråkigare att fylla år hur äldre man blir, på samma sätt som med julen ungefär. Handla på systemet känns knappast speciellt lockande i alla fall, alkohol har man ju haft tillgång till så ofta man velat sedan man var typ 14 ändå, och dessutom är jag grymt trött på supandet över lag.
Presenter är ju faktiskt aldrig fel i alla fall, har inte önskat mig någonting så det ska bli intressant att se vad jag får. Mamma har ju stuckit till en slant innan vi åkte till Grekland så av henne har jag ju redan fått, får se om det blir något mer spännande. Kan knappt bärga mig tills jag får se vad Mikael får för idé om födelsedagspresenter, bara tanken på att han går in i en affär som innehåller tjejgrejen är nästan en present i sig, bara att se hans förvirrade uttryck när han mixtrar med tjejsaker är värd guld, haha.
Ska nog inte ha något ståhej i alla fall, kalas är till för småbarn. Det värsta som finns är att hålla på och fippla med presentpapper medans folk står och glor och hur glad man än blir låter det alltid tillgjort när man ska tacka för presenterna. Ett jävla stressmoment helt enkelt. Jag har väldigt svårt för att få saker, förmodligen rätt tråkigt för folk som köper saker till mig och jag istället ser lidande ut. Ja, ja hellre det än att vara en bortskämd snorunge som blir förbannad om dem inte får tårta på sängen och uppvakning hela dagen eller dem "perfekta presenterna".
Fast det får ju finnas ett mellanting också. Ett år fick jag en lampa slagen i huvudet på morgonen när jag fyllde år, och sedan gick strömmen också (jag HATAR när strömmen går). Det är en annan historia men sådan uppvakning uppskattas givetvis inte.

EN SLAGS ÖNSKELISTA I ALLA FALL (Barnet inom mig lever):
* Behåar: Behöver ett helt gäng nya, tar vilken skit som helst så länge inte bröstvårtorna slinker ut titt som tätt som på nästan samtliga jag äger nu. Såg faktiskt jättesöta behåar på allas vår favoritaffär Gina för ett tag sen, innan har dem bara haft en massa fåniga men nu hade dem ryckt upp sig så jag tänkte slå till direkt. Men vad fan upptäcker jag då? Dem har ju bara A och B-kupor! Vad i helvete? Jag förstår fan inte alls, jävla diskriminering. Där blev jag besviken på er Gina Tricot, dödligt besviken.
* Skor: Insåg till min förskräckelse att jag inte köpt några skor på säkert 2 månader, har fan inte haft råd. Mina fötter riktigt pulserar nu efter ett par nya pjuks, dem jag har nu är fan sönderslitna och mina sommarskor känns inte lockande. Kan tillägga att jag inte vill att någon ska köpa skor till mig eftersom det tveklöst kommer att bli fel, men ett presentkort uppskattas.
* En elvisp samt bärbar telefon: Sånt där ska man faktiskt inte önska sig i present, åtminstone inte så länge man är under 40. Men det är fan inte kul att vispa grädda med en vanlig såndär såsvisp och det är verkligen inte kul att betala för en nummerpresentatör varje månad när man har en tråkig fast telefon utan display.
* Fortsatt anställning: Jag må avsky mitt jobb men jag är ändå livrädd för att bli av med så snälla, snälla företag (får inte nämna vad det heter för mamma som tror att jag ska få sparken då) ni kan väl låta mig jobba kvar åtminstone året ut så att jag hinner skaffa något nytt? Jag hatar verkligen att vara arbetslös även om det är rätt glassigt första veckan. Jag kommer att dö av tristess om jag måste sitta hemma helt ensam när alla andra jobbar. Sist men inte minst så TA INTE MIN LÖN IFRÅN MIG! Jag har varit dödligt fattig i 19 av mina 20 år i livet och jag är inte speciellt sugen på att bli det igen. Får se om jag får förlängning, annars kanske detta är sista veckan jag sitter i min förbannade datorstol, härlig tanke visserligen men också dödligt skrämmande.

Nu måste jag faktiskt ta lunch, äta bör man annars dör man som det så brutalt heter. Dagens låt är till mig, mig, mig.
Ps. Kollade på Victoria Beckhams dokumentär igår, blev väldigt besviken. Har aldrig fattat att hon är ännu en blåst brud. Min gamla Spice Girl, snyft D.s

"The Scientist"/Coldplay
Come up to meet you, tell you Im sorry
You dont know how lovely you are
I had to find you, tell you I need you
Tell you I set you apart
Tell me your secrets, and ask me your questions
Oh lets go back to the start
Running in circles, coming up tails
Heads on a silence apart


Nobody said it was easy
Oh its such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said that it would be this hard
Oh take me back to the start
I was just guessing at numbers and figures
Pulling your puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart
Tell me you love me, come back and haunt me
Oh and I rush to the start
Running in circles, chasing our tails
Coming back as we are


Nobody said it was easy
Oh its such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be so hard
Im going back to the start


Oh ooh ooh ooh ooh ohh (x4)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback