Männen i mitt liv

Fy fan vad härligt det är att vara nykär! Det är en känsla man aldrig tröttnar på. Magen känns som en enda stor kaffekokare, energin är på topp. Trippar genom korridorerna på jobbet med mungiporna dragna uppåt som om någon häftat fast dem. I går hemma hos mamma följde jag efter henne medan hos städade, dansande Pulp fiction-dansen och mumlade helt obegripliga meningar om att han "E SÅ GULLIG!". Sigge, min avlånga, taxliknande lilla hund trodde hela tiden att jag pratade med honom eftersom jag i vanliga fall inte brukar prata bebisspråk och fnissa konstant till eller om någon annan. Fick lite dåligt samvete och förklarade för honom att han alltid är min favorithundpojke i alla fall, och det är inte fy skam det heller.

Minns allra första gången jag blev riktigt, riktigt kär som om det var igår. Har ju varit småbesatt av diverse killar hela jävla livet men det här var som att bli slagen i huvudet med en gummiklubba. Första gången jag såg honom, när jag och Veronika hoppade av bussen uppe på Varlaplatån visste jag att ingenting någonsin skulle bli som vanligt igen.
Om någon någonsin försöker påstå att man är för ung för att vara kär så kommer jag att hånskratta. Jag var tretton år, jag var oskyldig, jag var oerfaren och jag var FRUKTANSVÄRT kär! Kommer aldrig att uppleva en sådan ren kärlek igen, jag tror att första kärleken är så speciell för att man ännu inte har hunnit bli sårad, man är inte misstänksam än och man är övertygad om att den här kärleken, den kommer att hålla för alltid. Skulle ge vad som helst för att kunna känna så igen.
Min första kyss var något av det häftigaste jag varit med om. Trots att det var folk som hejade på och retades på undervåningen, trots att pojken snurrade med tungan som ett helikopterblad och trots att jag glömde bort att sluta ögonen så var den perfekt. Här kan vi snacka kick alltså, här snackar vi världshistoriens bästa drog. Ruset jag fick av mitt livs första kyss slog allt annat jag någonsin varit med om, och förmodligen kommer samma lycka aldrig infinna sig igen förrän dagen jag håller min förstfödda i famnen. Jag minns hur rummet såg ut i detalj, jag minns vår klädsel, jag minns hans lukt och jag får tårar i ögonen när jag tänker på det. Jag minns bussresan hem till Frillesås och hur solen sken in genom rutan och det är ett ögonblick jag hade velat frysa för alltid. Oskulden i all ära, men det finns inget som slår den första kyssen.
Men alla vackra sagor har ju sitt slut, och samtidigt som den första kärleken gör en lyckligare än någonsin är det ju tyvärr så att det inte heller finns något som gör så ONT som att få sitt hjärta krossat för allra första gången. För den första gången vet man inte om man kommer att överleva det, man är övertygad om att man aldrig kommer att älska någon annan och när någon säger "Mister du en står dig tusen åter" känns det som en spottloska i ansiktet. Herregud vad jag grät. Jag grät mig till sömns på kvällen och jag vaknade oftast gråtande. Jag grät oavbrutet i två år. Det är inte bara förlusten av sin första pojkvän som gör så ont, det är också ens oskyldiga syn på evig kärlek som försvinner. En bit av en som dör för att aldrig väckas igen.

Det tog sin tid, det satte sina spår men som synes kom även jag över min första kärlek till sist. Jag tror inte att man någonsin kan sluta älska någon bara sådär, utan att man själv förändras och på något underligt sätt växer ifrån sina gamla känslor.
Alla jag någonsin älskat, och det är många, lämnar kvar en stor bit av sig själva i mitt hjärta. Och visst kan man sörja över de människor som kommit och gått, men det gör mig ännu mer ont med de som man aldrig fick en chans att älska.
" Det är bättre att älska och förlora än att inte ha älskat alls"
De orden klottrade jag på i stort sett varenda bänk i högstadiet (dum som jag var signerade jag dem alltid med S.Q och fick sedan spendera timtal i träslöjdssalen med att slipa bordsskivorna, och tro mig, det var många slippapper som gick åt; "Sofia, hur många andra elever på den här skolan har initialerna S.Q om jag får fråga?"). Och fan vad det stämmer, även när jag var en lite bråkig fjortisbrud med buffaloskor hade jag vett nog att inse att kärleken är fanimej det finaste av allt, även om den kan ta kål på en.

Och nu är man kär igen, det var väldigt oväntat. Mr Folkis gick mig på nerverna under hela uppväxten i stort sätt och hade någon sagt till mig att jag skulle vara störtförälskad i honom vid nitton års ålder hade jag gapskrattat. Men här sitter man i alla fall och rodnar som en skolflicka, skrattar rätt ut och blir helt svag i knäna av tanken på dem där underbara jävla armarna...

Jag och Veronika kom på den i särklass bästa idén någonsin igår. Vi ska till helgen dra tillbaka tiden och ha ett gammalt hederligt pyjamasparty. Försöker att få med oss den ständigt uppbokade Tina också. Det kommer att bli precis som forna tider, när vi var yngre sov vi ihop JÄMT, kan inte minnas en enda helg jag sov ensam i princip under åldern nio till femton år. Ska nog be dem ta med sig sina egna kuddar också för att riktigt få in känslan.
De största skillnaderna som kommer att finnas är nog att vi kanske byter ut maten till något annat än tacos, att det inte finns några föräldrar som kommer och väser att "Nu får ni faktiskt vara tysta!", att vi kommer att dricka vin snarare än Coca cola och att vi förhoppningsvis slipper tränga ihop oss i en enkelsäng alla tre eller att ha en extramadrass på golvet. Troligtvis kommer stereon spela annan musik än Spice Girls också, eller nej! Det är nästan så att vi skulle ha "Wannabe" på repeat hela kvällen för sakens skull.
Jag känner ingen annan som har kompisar som dem umgåtts med sedan dem varit knappt tre år fyllda och som fortfarande har sinnessjukt kul tillsammans, I´m a very lucky girl indeed... En del kärlek bleknar tydligen aldrig och det får det där slocknade hoppet i mitt hjärta att glöda till igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback