Skor, en kvinnas bästa vän

Idag var jag duktig nog att komma till jobbet i tid i alla fall, kan bero på att jag och Mikael gick och la oss så tidigt igårkväll att det kändes som om det fortfarande var dag ute. Skulle inte bli förvånad om det fortfarande sprang små barn där ute och lekte med trehjulingar, så tidigt kändes det.
Jag har lagt ner "Absolut torr" nu (det där medlet som man tar i armhålorna och sedan på något mystiskt vis inte svettas en droppe på veckor). Med tanke på hur mycket det kliar undviker jag att använda det in i det längsta för man kan vara rätt säker på att få en plågsam natt med skiten under armarna men igår, HERREJÄVLAR. Som om inte det hysteriska kliandet som nästan får ögonen att ploppa ur sina hålor vore nog, i går sved det något så fruktansvärt att jag fick kasta mig till närmsta handfat direkt och skölja bort det, jag trodde att armhålorna bokstavligt talat skulle brinna upp. Det gör fortfarande så ont att jag får sitta med armarna sträckta från kroppen i gorillaställning. Det verkar inte bättre än jag helt enkelt får vara en svettboll i fortsättningen, häller hellre aceton direkt på kroppen än den där skiten igen. Buhuhu!

Det verkar förresten inte som jag får någon semester före vecka TRETTIOTVÅ!!! Har jag riktig tur kanske jag kan smita vecka 31 men det verkar inte så, så med andra ord kommer jag inte få något ledigt förrän i augusti, fy fan. Extra jobbigt blir det att Mikael bara jobbar en vecka till och alltså kommer ha TRE veckor tidigare semester än mig. Det är ju bäddad för katastrof, jag kommer att vara galet avundsjuk och alldeles säkert kommer barnet i mig att vakna och säga "Varför måste JAG jobba när DU får vara ledig?". Usch, jag avskyr min missunsamma sida. Begreppet Gnällfia får en ny innebörd när jag väl sätter igång, saken blir givetvis inte bättre av att man är dramaqueen sänd från helvetet allra minst.

Nu blev jag lite ledsen och för att rädda situationen ska jag göra som jag brukar, drömma mig bort och tänka på skor.
MINA ÄLSKLINGAR, LJUSEN I MITT LIV OCH MINA SUBSTITUT TILL BARN:

* Svarta stövlarna: Jag är inte speciellt förtjust i dem där stövlarna egentligen, men dem passar till det mesta och var ovärderliga i vintras när det var regn och slask ute eftersom dem är dem enda som har något slags foder.
* Otäcka skorna med ull inuti: Fick dem av mamma i julas i vad jag misstänker var någon form av protest mot alla mina klackskor. Dem är i alla fall i Conversemodell med ull inuti, jag tycker att såna skor kan vara skitfräcka när dem sitter på andra men kände mig som en handikappad anka när jag hade på mig dem. Dessutom tar det ju ett halvår att snöra på och av sig dem. Ruggigt.
* Bruna mormorskängorna: Av alla mina skor måste dem här vara dem mest älskade, trots att dem är jävligt använda nu och jag har slitit ner klackarna totalt. Dock får dem hänga på fortfarande när det är dåligt väder eller när jag inte rakat benen och bär leggings, eftersom att dem räcker en bra bit upp på foten och därför döljer benen som ser ut som dem tillhörde en tibetansk snöman.
* Svarta ankelkängorna: Sjukt snygga och ett grymt kap (halva priset på rea-priset på Bianco). Bekväma är det definitivt inte, men oj, oj, oj så snygga!
* Röda ankelkängorna: Ser nästan ut precis som dem svarta men är som sagt röda och härliga. Var lite smått besatt av dem där skorna innan jag köpt dem och bara sett dem i affären, ni trogna bloggläsare vet vad jag talar om.
* Mina hederliga flipflop: Snygga är dem definitivt inte, men dem är åtminstone inte i en skrikig färg i skummaterial utan ganska diskret bruna med pärlor. Skulle inte klara mig utan dem med mitt ständiga skoskav, den saken är säker.
* Mina mörkbruna pumps med träklack: Dem har den högsta klacken av alla så jag misstänker att dem är galet obekväma, har faktiskt aldrig använt dem för att dem är så fina där dem står orörda i garderoben med sitt leopardfoder. Jag älskar dem.
* Ljusabruna pumpsen: Ett galet fynd på Skopunkten, bara 149 kronor! Dem är jättesöta och faktiskt hyfsat sköna konstigt nog. Dessutom har dem en JÄTTEGULLIG rosett.
* Dem röda skorna nummer 2: Ett par ganska platta röda skor som jag köpte mest för att dem var så billiga och det var det enda paret i min storlek. Aldrig använda dem heller så det är väl dags snart.
* Mina guldsandaler med kilklack: Dem här skorna ÄLSKAR jag! Dem går att matcha med allt och får mina fötter att se galet näpna och söta ut. Underbara, skulle hemskt gärna vilja hitta samma modell fast ett par svarta också.
* Skorna från helvetet: Ett par svarta saker men dödligt höga platåklackar, dem må vara rätt snygga men efter premiärandvändningen som gjordes en utekväll på stan hatar jag dem och jag måste vara riktigt jävla drängfull för att våga ta på mig dem igen.
* Dem bruna lacksandalerna: Rätt nyinköpta och väldigt söta får erkännas, även om det känns helt onaturligt att gå med skor utan klack. Dem gav mig brutala skoskav sist jag hade dem men snart är det dags att ta tjuren vid hornen och ta på sig dem igen. Får eventuellt tejpa hela foten med plåster innan i förebyggande syfte.
* Dem röda lackpumpsen med öppen tå: Mitt älskade, älskade nytillskott i samlingen! Dem är så fina att jag knappt vågar ta på mig dem. Istället för att samsas med dem andra skorna på golvet i garderoben har jag tillägnat dem en hel hylla. Brukar sticka in en arm och klappa dem lite varje dag, eller ta ut dem och titta på hur fint dem glänser i ljuset från lampan. Dem är SÅ UNDERBARA!

I övrigt är allt rätt stabilt. Vet inte vad som hittas på i helgen men fina Tina fyller år på fredag och hon ska firas på något sätt. Jag vet inte vad hon har planerat för dumheter men en sak är säker, jag lär vara där och delta i dumheterna!
Saknar våra barndoms födelsedagar, vi gjorde alltid en väldigt stor affär av att planera överraskningar eller kidnappningar när någon av oss fyllde år. Favoriten är när Tina fyllde tolv (herrejävlar, det är åtta år sedan nu!) fick vi hennes mamma att åka in till stan med henne medan vi gömde oss längre bak i bussen och sedan tåget och höll på att dö av skratt och när vi kom av fick hon ögonbindel och det blev en sväng till Liseberg. Jag använde mig kvinnliga charm och fick en kille i en av åkaattraktionerna att ropa ut i högtalaren att Tina fyllde år idag och medan vi åkte spelade dem en önskad låt (tar tillbaks det där med kvinnlig charm förresten, med tanke på att jag varken såg ut som en kvinna eller på något sätt var charmig när jag var 12). Dagen slutade tyvärr med att födelsedagsbarnet blev åksjuk och spydde ner nästan tio personer när vi åkte Kållerado, men ändå.
En gång när jag fyllde år skrämde mina flickor skiten ur mig genom att plötsligt kasta sig ut ur min garderob, fy fan vad rädd jag blev även om jag märkte på mamma att något var i görningen. Dem hade tänkt klä ut sig till clowner också men insåg som tur är att dem ville överraska mig, inte ge mig en hjärtattack. Legendariska presenter genom åren var när jag fick pengar till att köpa en guldfisk (som istället blev en några guppies som förökade sig dagligen och som jag hatade) eller en kaktus med kondomer fastsatta i taggarna. Eller när jag gav Tina en HEL FEMKRONA i present när hon fyllde 4 (som hon sedan var tvungen att lämna tillbaks för sin mamma).
Det är grymt kul att ha kompisar som man växt upp med och som man delat allt med under åren. Och nu fyller min vackra tös 20, it´s sick! SICK I TELL YOU!

Nu ska jag avrunda och slänger därmed in dagens:

DAGENS VILL HA: S-E-M-E-S-T-E-R-!-!-!.
DAGENS KLÄDSEL: Mörkblå kort jeanskjol och svart t-shirt med blommönster.
DAGENS SMINK: Mascara och puder.
DAGENS FRISYR: Hängande med sidbena och solglasögon (i brist på sol får jag använda dem som hårband).
DAGENS HÄNDELSE: Pratat med farmor, låter inte mkt för världen men jag råkar ha världens mest energiska kvinna till farmor och man är helt matt efter varje samtal.
DAGENS LÅT: "Perfekt World" med Billy Talent.
DAGENS PLANER: Tvinga mamma att köra mig någonstans där man kan handla på lunchen och efter jobbet ska jag möta Veronika i stan och köpa present till Tina.
DAGENS SAKNAD: Svunna tider, blev hemskt nostalgisk av att tänka på hur gamla vi håller på att bli.
DAGENS DUMMASTE: Jag. Var hemskt elak mot Mikael i morse och fräste på honom och gav honom en utskällning för att han bara frågade hur lång tid jag behövde på mig för att hinna gå till vagnen från lägenheten. Förlåt älskling.
DAGENS SJUKA: Mår lite skumt.
DAGENS DROG: Nikotin.
DAGENS ROLIGASTE: ?.
DAGENS FAVORIT: Mamma, för att hon tyckte att mitt hår var jättefint och för att jag inte tror att hon ljög.
DAGENS KÖP: Nada, men det ska det nog bli ändring på.
DAGENS GODIS: Le banana.
DAGENS HUMÖR: Stabilt med med ilskna små inslag.
DAGENS ORD: Skor.

THE GOLD WATCH

We're in the living room of a modest two bedroom house in
Alhambra, California, in the year 1972.
BUTCH'S MOTHER, 35ish, stands in the doorway leading into the
living room. Next to her is a man dressed in the uniform of
an American Air Force officer. The CAMERA is the perspective
of a five-year old boy.

MOTHER
Butch, stop watching TV a second.
We got a special visitor. Now do
you remember when I told you your
daddy dies in a P.O.W. camp?
BUTCH
Uh-huh.
MOTHER
Well this here is Capt. Koons. He
was in the P.O.W. camp with Daddy.

CAPT. KOONS steps inside the room toward the little boy and
bends down on one knee to bring him even with the boy's
eyeline. When Koons speaks, he speaks with a slight Texas
accent.

CAPT. KOONS
Hello, little man. Boy I sure
heard a bunch about you. See, I
was a good friend of your Daddy's.
We were in that Hanoi pit of hell
over five years together.
Hopefully, you'll never have to
experience this yourself, but when
two men are in a situation like me
and your Daddy were, for as long as
we were, you take on certain
responsibilities of the other. If
it had been me who had not made it,
Major Coolidge would be talkin'
right now to my son Jim. But the
way it worked out is I'm talkin' to
you, Butch. I got somethin' for
ya.

The Captain pulls a gold wrist watch out of his pocket.

CAPT. KOONS
This watch I got here was first
purchased by your great-granddaddy.
It was bought during the First
World War in a little general store
in Knoxville, Tennessee. It was
bought by private Doughboy Ernie
Coolidge the day he set sail for
Paris. It was your great-
granddaddy's war watch, made by the
first company to ever make wrist
watches. You see, up until then,
people just carried pocket watches.
Your great-granddaddy wore that
watch every day he was in the war.
Then when he had done his duty, he
went home to your great-
grandmother, took the watch off his
wrist and put it in an ol' coffee
can. And in that can it stayed
'til your grandfather Dane Coolidge
was called upon by his country to
go overseas and fight the Germans
once again. This time they called
it World War Two.
Your great-granddaddy gave it to
your granddad for good luck.
Unfortunately, Dane's luck wasn't
as good as his old man's. Your
granddad was a Marine and he was
killed with all the other Marines
at the battle of Wake Island. Your
granddad was facing death and he
knew it. None of those boys had
any illusions about ever leavin'
that island alive. So three days
before the Japanese took the
island, your 22-year old
grandfather asked a gunner on an
Air Force transport named Winocki,
a man he had never met before in
his life, to deliver to his infant
son, who he had never seen in the
flesh, his gold watch. Three days
later, your grandfather was dead.
But Winocki kept his word. After
the war was over, he paid a visit
to your grandmother, delivering to
your infant father, his Dad's gold
watch. This watch. This watch was
on your Daddy's wrist when he was
shot down over Hanoi. He was
captured and put in a Vietnamese
prison camp. Now he knew if the
gooks ever saw the watch it's be
confiscated. The way your Daddy
looked at it, that watch was your
birthright. And he'd be damned if
and slopeheads were gonna put their
greasy yella hands on his boy's
birthright. So he hid it in the
one place he knew he could hide
somethin'. His ass. Five long
years, he wore this watch up his
ass. Then when he died of
disentary, he gave me the watch. I
hid with uncomfortable hunk of
metal up my ass for two years.
Then, after seven years, I was sent
home to my family. And now, little
man, I give the watch to you.

Capt. Koons hands the watch to Butch. A little hand comes
into FRAME to accept it.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback