Fulla och fattiga och feta
Ah, fy fan vilken besvikelse till dag.
Internet ligger nere här just nu och sen jag kom i morse har ingenting fungerat, inte ens våra datorprogram som vi måste ha för att kunna jobba har funkat- dem har dock kommit igång nu men inte Internet vilket jag tycker är lite märkligt och jävligt störande! Tydligen är det någon helidiot som pillat med någon server borta i Örebro.
Vi ska inte åka och handla idag heller som jag hade ställt in mig på utan i morgon, fan också! Kylen är rätt öde hemma men framförallt passade det utmärkt med en liten utflykt idag eftersom att det är onsdag, i morgon behöver jag inte ha någonting att roa mig med eftersom att jag kan gotta mig med att "i morgon är det fredag" hela dagen. Jag hatar när jag inte får som jag vill! Något jag hatar ännu mer är att jag aldrig någonsin verkar få som jag vill. Kan inte alla bara stänga sina söta små munnar och hålla käften och göra som jag säger någon enda gång? Knappast troligt så det är lika bra att jag lägger ner det önsketänkandet.
Jag hatar min nya resväg till jobbet. På morgonen är i alla fall den förbannade bussen rätt tom men i går eftermiddag var det fullsmockat av otäckt folk. Förstår inte hur det är möjligt men jag har fyra killar placerade runt mitt säte och alla hade blonda backslick och likadana hörlurar. Det förvånar mig att dem inte hajade till när dem såg dem andra och tänkte "fan, där är ju jag!". Undra vad dem ens gör på bussen, dem borde väl ha röda sportbilar parkerade lite överallt? Nej nu är jag elak, ta det inte för seriöst. Hur som helst måste vägen varit väldig krokig eller luften väldigt dålig för när jag kommit halvvägs hem var jag på väg att hoppa av bussen av rädsla för att spy som ett lamm. Jag var tvungen att sluta läsa som jag aldrig har några problem med och till och med stänga av MP3:n.
Usch jag har verkligen blivit avskräckt av att åka buss sedan bussresan till och från Kroatien förra sommaren, jag får smärre panik om jag måste sitta där i mer än en halvtimme, men jag hoppas att jag kan ta mig samman för bussen stannar faktiskt jättenära torget där vi bor så jag kommer hem tidigare än vanligt.
BUSSRESAN FRÅN HELVETET:
Jag älskar Kroatien och själva semestern var trevlig men bussresan dit var det jävligaste...
Var hemskt nöjd med det billiga biljettpriset så jag var föga medveten om hur jobbigt det skulle bli, Veronika körde oss till Ullevi mitt i natten där vi skulle hoppa på turistbussen (totalt orelevant egentligen men när hon skulle åka när hon släppt av råkade hon köra in i en fil i motsatt riktning en lång stund innan hon märkte nåt, hehe).
Först tyckte jag att det var rätt pinsamt att stå där i träningoverall och gympaskor eftersom alla andra som skulle åka med dök upp i vanliga kläder, speciellt hatisk var jag mot nåt slags jävla supermodellpar som båda hade löjligt tighta jeans och såg allmänt fräscha ut. Dock tackar jag min lyckliga stjärna för att jag var klädd som jag var senare.
Resan ner till Helsingborg och Malmö var rätt glassig, bussen var knappt halvfull så vi bredde ut oss ordentligt och sträckte på benen. Dessvärre hoppade det på typ tusen jävla malmöbor och bussen blev löjligt trång. Sedan åkte vi bron över till Danmark och tog båten över till Tyskland. Då hade det blivit ljust ute och det var rätt gött på däck, men när vi skulle gå av gick vi fel och hittade inte vår buss nere på bildäck vilket resulterade i hjärtstillestånd från min sida.
Jag hatar Tyskland, jag HATAR det verkligen. Det tar liksom aldrig någonsin slut, man kan åka och åka och åka på Autobahn i evigheter men man är alltid fortfarande i Tyskland när man tittar ut genom fönstret. Vi gjorde ett stopp med bussen på hela dagen då vi stannade och åt på en löjligt dyr restaurang där man inte kunde beställa en hel måltid utan var tvungen att betala si och så mkt för köttet, si och så mkt för potatisen och si och så mkt för salladen.
Det värsta med allihop var toaletten på bussen. Jag satt och höll mig hela dagen givetvis, skulle inte gå på en sådan toalett för allt smör i småland men vilken jävla STANK! Inte ens om man lägger ihop lukten från alla pissoarer och bajamajor man någonsin känt lukten av var busstoan något liknande, varenda gång någon stängde eller öppnade dörren (vilket tamejfan var KONSTANT) höll jag en spypåse beredd för det var helt omöjligt att andas in den lukten utan att magen vände sig. Hela bussen klagade och satt och höll för näsan så på kvällen enades chaufförerna (som för övrigt inte pratade ett ord svenska) om att stänga toan och hälla i klorin för att få bort lukten.
Trevligt tyckte jag, men då hade ingen väntat sig att det gapiga ungdomsgänget längst bak skulle få den smarta ideén att knäcka några bärs. Det dröjde inte många minuter förrän allihop givetvis var galet kissenödiga men chauffören vägrade stanna och toaletten gick inte att använda eftersom den höll på att renas eller vad det var. Resultat: Killarna pissade i sina ölflaskor och en tjej var så pissenödig att hon fick panik och började tjuta som ett spädbarn, men dem vägrade ändå stanna. Den stackars bruden fick sitta där och lipa i nästan en timme innan hon fick springa av och pissa vid vägkanten, sedan stannade vi inte en enda gång på arton timmar förutom en rökpaus på två minuter som givetvis var när jag äntligen hade somnat.
Jag fruktade hemresan de tre veckor vi var där nere och jajjemen, den blev ännu värre.
Först och främst fick vi vänta på busstationen i Zadar i två timmar innan bussen kom eftersom att den var försenad och airconditionen på bussen var sönder vilket var mindre trevligt med den fyrtiogradiga värmen i skuggan som var utanför.
Bakom mig satt en skånsk, grining jävla brud som bara malde på med sin jävla stämma hela tiden och sparkade på mitt säte (samt tog min gardin hela tiden dagen efter). Gud vad jag hatade den människan, må hon brinna i helvetet.
Innan vi kommit ur Kroatien blev det ett galet åskoväder och vi satt fast i en bilkö i tre timmar i en tunnel vilket gjorde mig väldigt nervös med min cellskräck och allt. Vid gränsen till Slovenien blev vi stoppade och bussen genomsökt vilket tog en evighet och vid gränsen till Österrike blev vi stoppade IGEN och var tvugna att gå ur den förbannade bussen och in i en tullhus medan dem gick igenom varenda jävla väska på jakt efter något mystiskt paket som visade sig innehålla rökt skinka.
När det äntligen blivit morgon fick jag en obehaglig överraskning, mensvärken slog till som en blixt och där satt jag utan varken värktabletter eller någon möjlighet att stoppa in en tampong. Så jag fick vackert sitta där i sju timmar och känna blodet rinna ut i trosorna och fy fan vad ont jag hade, aldrig någonsin har jag haft sådan mensvärk förut. När vi stannade för dagens middag (på samma jävla restaurang...) kunde jag inte äta någonting utan satt utanför på en sten och spottade galla istället, tro mig när jag säger att jag aldrig sett och känt mig så skabbig i hela mitt liv.
På kvällen stannade vi faktiskt till igen och jag klarade av att gå ut efter att till sist ha hittat en halv, dammig ibumetin i botten i väskan. Var på lite bättre humör när vi fortsatte köra igen, vi var vid Hamburg eller något liknande som åtminstone visade att vi var på god väg i alla fall. Jag drog igen gardinen på fönstret och lusläste nån jävla tidning som jag redan hade läst. Efter tre timmar kikade jag förväntansfullt ut genom fönstret igen för att mötas av synen av samma jävla bensinmack som vi stannat vid tre timmar tidigare. Det visade sig att någon jävla, förbannad skitunge glömt kvar sin ryggsäck när vi stannat och vi hade åkt tillbaka hela vägen för att hämta den. Jag hade suttit och grinat hela dagen på grund av mensvärken bland alla människor och nu började jag grina igen.
När vi äntligen kom på båten till Danmark var jag så slut att jag bara satt på ölflaket vi köpt på golvet och stirrade och när jag såg Sverige ville jag nästan dö av lycka. Hem kom vi till slut, även om vi var åtta timmar försenade.
Aldrig, aldrig i hela mitt liv kommer jag att åka buss så långt någonstans igen, inte ens om jag så fick betalt.
Det blev ett lite konstigt inlägg idag, men det får gå. Slänger in två kapitel till av mitt lilla hopkok också, jag har en spännande vändning i hela historien som kommer snart, ni kan säkert gissa er till vad men gör inte det för då blir det inte lika roligt för mig att låtsas som om det kommer som en överraskning:D. Men först bjuder jag på Jävlar Anammas credo, har du aldrig lyssnat på dem är det dags att du börjar, i synnerhet om du bor i Göteborg.
Tack hej.
"Jävlar Anammas credo (Fulla, fattiga och feta)"/Jävlar Anamma
Här är Jävlaranamma ifrån Götet
Lite packade och lite bakom flötet
Förr om åren stod vi spänstiga uppå kravallstaket
Tänk att Tom en gång har vart en brudmagnet
Vi partajade tills någon slängde ut oss
Nuförtiden känns det mera "kom och skjut oss"
Då vi minns vår sköna ungdom där vi var så mycket mer
Känns det ännu mera bittert när vi ser
Att vi är fulla och fattiga och feta
Och har krökat bort varenda gagepeseta
Har man inte slått igenom när man har fullt trettiofem
Är det full och fet och fattig man går hem
För ett tag sen bjöd vi flådigt på La Scala
Nuförtiden ses vi på det sociala
På den gamla goda tiden blev vi plockade till jobb
Nuförtiden blir man plockad på en LOB
Det stod lika mycket folk kring oss som Sator
Nuförtiden är det mera Ulan Bator
Vi var "överlägsna gänget" och vi höll publiken kort
Men den lilla chans vi fick den söp vi bort
Nu är vi fulla och fattiga och feta
Och har efterfest med kompisar till Geta
Har man inte slått igenom när man har fyllt trettiofem
Är det full och fet och fattig man går hem
Kapitel 7
Bortglömd
Bebisen växer så det knakar nu enligt tillväxtberäkningarna, vilket är galet spännande men nu börjar jag tröttna lite på att vara gravid ändå, känner mig mer som ett förvaringskärl än en vanlig människa stundvis.
Alla släktingar är eld och lågor över graviditeten, vilket jag självklart välkomnar (kan vara bra att ställa in sig lite nu i förtid inför eventuell barnpassning i framtiden) men det känns lite småtrist när mamma ringer, eller svärmor för den delen som är ännu värre, och alla bara frågar om hur det går med magen och när vi sedan lägger på inser jag att vi haft ett telefonsamtal på en halvtimme utan att nämna MIG på hela tiden. Lite barnsligt får man ju erkänna, men istället för att hälsas med "Hur mår mammas lilla stumpa idag då?" så påbörjas varje samtal med "Hur mår mitt lilla barnbarn, något nytt?". Vilket jävla hycklande, Niklas mamma har varit måttligt imponerad av mig under hela vårt förhållande och har sett mig mer som ett nödvändigt ont än en älska sonhustru men nu är vi plötsligt bästa kompisar. Dessutom kallar hon bebisen för "LillNiklas" vilket får mig att må illa.
Niklas är för övrigt värst av allihop. Han tvingar mig att äta en "allsidig" kost med en massa fiberrikt bröd och annat otäckt, och sedan blänger han elakt som om jag var någon slags barnmisshandlare om jag någon enstaka gång tar ett glas Cola (egentligen händer det ganska ofta, brukar passa på när han inte är hemma...)
När han kommer hem och jag möter upp honom i dörren för att pussad på som vanligt så smiter han ifrån mina plutande läppar och sjunker ner på knä framför magen istället. Det är faktiskt inte speciellt roligt när man gjort sig fin och för en gångs skull försöker se lite småporrig ut och han bara ska ner och prata bebisspråk med min fortfarande lika platta mage.
Sexlivet har äntligen kommit igång igen tack och lov! Niklas trodde - som alla andra män om jag förstått det rätt- att han på något sätt skulle typ sticka bebisen i ögat medan han juckade och trots att jag sa till honom att det var trevligt att han hade ett så gott självförtroende så finns det ingen möjlighet att han ska nå upp till bebisen med sina tillgångar, och dessutom är det stängt vilket ju är tur så att inte ungen plötsligt trillar ut på mattan liksom.
Som väntat kunde jag lika gärna pratat med en vägg, han trodde inte på mig förrän jag visat honom sjuhundra artiklar om ämnet, ringt till BVC och efter att han pratat med sin storebror som är stolt trebarnspappa. När han äntligen gått med på att ha lite sex blev han nervös för att det skulle vara lite "pedofilaktigt" att sätta på mig eftersom att det ju faktiskt var ett barn i närheten och allt. Men då hotade jag honom med att rymma därifrån med någon kille med normal sexdrift och sedan dess har han bitit ihop, även om det fortfarande går väldig, väldigt långsamt och han knappt sticker in en tredjedel. Brukar medvetet jucka tillbaks allt vad jag kan och då tittar han elakt på mig och man kan riktigt se hur han funderar på hur det ska gå för vårt stackars barn med en sådan ond, sextokig mor.
Kapitel 8
Nu h'änder det grejer!
Eftersom att jag var så trög när det gällde att upptäcka graviditeten fick jag ingen tid för inskrivning på MVC förrän nu, det var tydligen ruskigt tight med tider eftersom det är någon slags babyboom i år.
Hur som helst så fick jag gå dit ensam vilket jag surade över - Niklas nästan grinade när han fick reda på att han var tvungen att resa iväg med jobbet idag men jag såg ändå till att visa mitt missnöje vilket resulterade i en stor bukett blommor och ryggmassage genom ett helt avsnitt av Greys Anatomy.
Tro det eller ej men nu kan man faktiskt se magen! Jag hade nästan ledsnat på att försöka leta upp gömda vinklar där man kanske kunde se den men vips så är den plötsligt här. Dock är det ingen sån där fin, rund putmage utan med en knöl. Svårt att beskriva men den ser kantig ut helt enkelt. Men jesus vad jag älskar den! Om Niklas var jobbig förut med bebispjoskandet så är han tio gånger värre nu, vi har i stort sett slutat kommunicera i huvudhöjd och han spenderar nästan mer tid med att prata med min knölmage än med mig. Borde ju inte klaga med tanke på hur många oengagerade pappor det finns där ute men jag kan inte riktigt låta bli. Kanske borde vi mura in mig i väggen eller något och behålla ett hål för magen som alla kunde gå och jollra och prata med, skulle knappast göra någon större skillnad.
Hur som helst gick jag ensam till MVC med min mage idag. Där räknade barnmorskan ut att jag inte alls är i vecka 15 som jag trott utan snart i vecka 17! Ännu en tabbe från min sida, men hon tröstade mig med att dem flesta brukar räkna lite fel (även om det brukar vara åt andra hållet...).
Sedan blev jag utfrågad om min och Niklas sjukdomshistoria vilket var pinsamt eftersom jag inte har den blekaste aning om vilka diverse sjukdomar han har i sin släkt. Sedan var det en massa prover och blodtryckstest fram och tillbaka och vägning. Tydligen hade jag gått ner i vikt istället för upp som man borde, barnmorskan påpekade att det kanske var överraskande vilket det inte alls var, med tanke på all öl och läsk som jag inte dricker länge borde jag förlorade halva kroppsvikten tycker man.
Nu till det verkligt intressanta. Tjejen som hade tiden efter mig hade ringt och avbokat så barnmorskan (med ett namn jag inte alls minst, vilket kommer reta gallfeber på svärmor) frågade om jag ville göra mitt ultraljud på en gång, jag hade ju trots allt gått nästan 17 veckor redan. Blev lite tveksam först för det kändes elakt att göra ultraljudet när inte Niklas var med, men nyfikenheten tog överhanden så jag kunde inte låta bli.
Jag fick den där gelén som man sett på teve smetad på magen, det kändes lite fånigt eftersom min lilla knöl inte alls liknar dem där jättebadbollarna man brukar se men för övrigt såg det seriöst ut med den där datamusliknande saken i alla fall.
I magen var det ett jävla liv om man får uttrycka sig så. Det var ett sånt sprattel med armar och ben överallt så jag tror inte ens att barnmorskan hann med att tyda vilka delar som var vad för hon ursäktade sig med att hon var lite trött sådär innan lunch men allt såg tydligen bra ut förutom att hjärtljuden lät väldigt snabbt. Jag blev genast förskräckt även om jag självklart blev glad att det lilla hjärtat tickade på. Moderkakan såg normal ut fast tydligen var den ganska stor, vilket skulle vara ett bra tecken. Gud jag måste se till att plugga på om detta...
Min trötta, ofokuserade barnmorska sa att jag skulle komma tillbaka redan nästa vecka för en till koll på grund av dem häftiga hjärtljuden. Så jag tackade nej både till att få med mig en bild eller att be henne kolla könet, det tog emot men jag tyckte faktiskt att Niklas borde få vara med om det.
Jag skuttade hem på små moln med ett löjligt leende, att se det där sprattlandet på skärmen trots att jag inte hade den blekaste vad som var vad måste ha varit en av mitt livs häftigaste upplevelser. Jag hade inte ens tänkt tanken på missfall men när jag väl hörde det där tickandet från hjärtat så insåg jag att tack snälle gud för att den lever, på väldigt kort tid har den här bebisen blivit en så stor del av mig. Allt som kändes viktigt förut har plötsligt bleknat bort i betydelse mot vad som väntar oss om några månader.
Oj vad jag längtar till Niklas kommer hem så att han kan sätta igång med sitt vanliga joller till magen, kanske ska jag till och med låta honom plocka fram den där fåniga mjukiskycklingen han mamma köpt ("för att bebisen ska veta att jag finns där även om jag inte kan prata med magen varje dag" som hon uttryckte det) och låta honom vifta med den framför magen utan att ta den från honom och slå honom i huvudet med den.
Mamma Isabell och pappa Niklas, det klingar fint tycker jag!
Internet ligger nere här just nu och sen jag kom i morse har ingenting fungerat, inte ens våra datorprogram som vi måste ha för att kunna jobba har funkat- dem har dock kommit igång nu men inte Internet vilket jag tycker är lite märkligt och jävligt störande! Tydligen är det någon helidiot som pillat med någon server borta i Örebro.
Vi ska inte åka och handla idag heller som jag hade ställt in mig på utan i morgon, fan också! Kylen är rätt öde hemma men framförallt passade det utmärkt med en liten utflykt idag eftersom att det är onsdag, i morgon behöver jag inte ha någonting att roa mig med eftersom att jag kan gotta mig med att "i morgon är det fredag" hela dagen. Jag hatar när jag inte får som jag vill! Något jag hatar ännu mer är att jag aldrig någonsin verkar få som jag vill. Kan inte alla bara stänga sina söta små munnar och hålla käften och göra som jag säger någon enda gång? Knappast troligt så det är lika bra att jag lägger ner det önsketänkandet.
Jag hatar min nya resväg till jobbet. På morgonen är i alla fall den förbannade bussen rätt tom men i går eftermiddag var det fullsmockat av otäckt folk. Förstår inte hur det är möjligt men jag har fyra killar placerade runt mitt säte och alla hade blonda backslick och likadana hörlurar. Det förvånar mig att dem inte hajade till när dem såg dem andra och tänkte "fan, där är ju jag!". Undra vad dem ens gör på bussen, dem borde väl ha röda sportbilar parkerade lite överallt? Nej nu är jag elak, ta det inte för seriöst. Hur som helst måste vägen varit väldig krokig eller luften väldigt dålig för när jag kommit halvvägs hem var jag på väg att hoppa av bussen av rädsla för att spy som ett lamm. Jag var tvungen att sluta läsa som jag aldrig har några problem med och till och med stänga av MP3:n.
Usch jag har verkligen blivit avskräckt av att åka buss sedan bussresan till och från Kroatien förra sommaren, jag får smärre panik om jag måste sitta där i mer än en halvtimme, men jag hoppas att jag kan ta mig samman för bussen stannar faktiskt jättenära torget där vi bor så jag kommer hem tidigare än vanligt.
BUSSRESAN FRÅN HELVETET:
Jag älskar Kroatien och själva semestern var trevlig men bussresan dit var det jävligaste...
Var hemskt nöjd med det billiga biljettpriset så jag var föga medveten om hur jobbigt det skulle bli, Veronika körde oss till Ullevi mitt i natten där vi skulle hoppa på turistbussen (totalt orelevant egentligen men när hon skulle åka när hon släppt av råkade hon köra in i en fil i motsatt riktning en lång stund innan hon märkte nåt, hehe).
Först tyckte jag att det var rätt pinsamt att stå där i träningoverall och gympaskor eftersom alla andra som skulle åka med dök upp i vanliga kläder, speciellt hatisk var jag mot nåt slags jävla supermodellpar som båda hade löjligt tighta jeans och såg allmänt fräscha ut. Dock tackar jag min lyckliga stjärna för att jag var klädd som jag var senare.
Resan ner till Helsingborg och Malmö var rätt glassig, bussen var knappt halvfull så vi bredde ut oss ordentligt och sträckte på benen. Dessvärre hoppade det på typ tusen jävla malmöbor och bussen blev löjligt trång. Sedan åkte vi bron över till Danmark och tog båten över till Tyskland. Då hade det blivit ljust ute och det var rätt gött på däck, men när vi skulle gå av gick vi fel och hittade inte vår buss nere på bildäck vilket resulterade i hjärtstillestånd från min sida.
Jag hatar Tyskland, jag HATAR det verkligen. Det tar liksom aldrig någonsin slut, man kan åka och åka och åka på Autobahn i evigheter men man är alltid fortfarande i Tyskland när man tittar ut genom fönstret. Vi gjorde ett stopp med bussen på hela dagen då vi stannade och åt på en löjligt dyr restaurang där man inte kunde beställa en hel måltid utan var tvungen att betala si och så mkt för köttet, si och så mkt för potatisen och si och så mkt för salladen.
Det värsta med allihop var toaletten på bussen. Jag satt och höll mig hela dagen givetvis, skulle inte gå på en sådan toalett för allt smör i småland men vilken jävla STANK! Inte ens om man lägger ihop lukten från alla pissoarer och bajamajor man någonsin känt lukten av var busstoan något liknande, varenda gång någon stängde eller öppnade dörren (vilket tamejfan var KONSTANT) höll jag en spypåse beredd för det var helt omöjligt att andas in den lukten utan att magen vände sig. Hela bussen klagade och satt och höll för näsan så på kvällen enades chaufförerna (som för övrigt inte pratade ett ord svenska) om att stänga toan och hälla i klorin för att få bort lukten.
Trevligt tyckte jag, men då hade ingen väntat sig att det gapiga ungdomsgänget längst bak skulle få den smarta ideén att knäcka några bärs. Det dröjde inte många minuter förrän allihop givetvis var galet kissenödiga men chauffören vägrade stanna och toaletten gick inte att använda eftersom den höll på att renas eller vad det var. Resultat: Killarna pissade i sina ölflaskor och en tjej var så pissenödig att hon fick panik och började tjuta som ett spädbarn, men dem vägrade ändå stanna. Den stackars bruden fick sitta där och lipa i nästan en timme innan hon fick springa av och pissa vid vägkanten, sedan stannade vi inte en enda gång på arton timmar förutom en rökpaus på två minuter som givetvis var när jag äntligen hade somnat.
Jag fruktade hemresan de tre veckor vi var där nere och jajjemen, den blev ännu värre.
Först och främst fick vi vänta på busstationen i Zadar i två timmar innan bussen kom eftersom att den var försenad och airconditionen på bussen var sönder vilket var mindre trevligt med den fyrtiogradiga värmen i skuggan som var utanför.
Bakom mig satt en skånsk, grining jävla brud som bara malde på med sin jävla stämma hela tiden och sparkade på mitt säte (samt tog min gardin hela tiden dagen efter). Gud vad jag hatade den människan, må hon brinna i helvetet.
Innan vi kommit ur Kroatien blev det ett galet åskoväder och vi satt fast i en bilkö i tre timmar i en tunnel vilket gjorde mig väldigt nervös med min cellskräck och allt. Vid gränsen till Slovenien blev vi stoppade och bussen genomsökt vilket tog en evighet och vid gränsen till Österrike blev vi stoppade IGEN och var tvugna att gå ur den förbannade bussen och in i en tullhus medan dem gick igenom varenda jävla väska på jakt efter något mystiskt paket som visade sig innehålla rökt skinka.
När det äntligen blivit morgon fick jag en obehaglig överraskning, mensvärken slog till som en blixt och där satt jag utan varken värktabletter eller någon möjlighet att stoppa in en tampong. Så jag fick vackert sitta där i sju timmar och känna blodet rinna ut i trosorna och fy fan vad ont jag hade, aldrig någonsin har jag haft sådan mensvärk förut. När vi stannade för dagens middag (på samma jävla restaurang...) kunde jag inte äta någonting utan satt utanför på en sten och spottade galla istället, tro mig när jag säger att jag aldrig sett och känt mig så skabbig i hela mitt liv.
På kvällen stannade vi faktiskt till igen och jag klarade av att gå ut efter att till sist ha hittat en halv, dammig ibumetin i botten i väskan. Var på lite bättre humör när vi fortsatte köra igen, vi var vid Hamburg eller något liknande som åtminstone visade att vi var på god väg i alla fall. Jag drog igen gardinen på fönstret och lusläste nån jävla tidning som jag redan hade läst. Efter tre timmar kikade jag förväntansfullt ut genom fönstret igen för att mötas av synen av samma jävla bensinmack som vi stannat vid tre timmar tidigare. Det visade sig att någon jävla, förbannad skitunge glömt kvar sin ryggsäck när vi stannat och vi hade åkt tillbaka hela vägen för att hämta den. Jag hade suttit och grinat hela dagen på grund av mensvärken bland alla människor och nu började jag grina igen.
När vi äntligen kom på båten till Danmark var jag så slut att jag bara satt på ölflaket vi köpt på golvet och stirrade och när jag såg Sverige ville jag nästan dö av lycka. Hem kom vi till slut, även om vi var åtta timmar försenade.
Aldrig, aldrig i hela mitt liv kommer jag att åka buss så långt någonstans igen, inte ens om jag så fick betalt.
Det blev ett lite konstigt inlägg idag, men det får gå. Slänger in två kapitel till av mitt lilla hopkok också, jag har en spännande vändning i hela historien som kommer snart, ni kan säkert gissa er till vad men gör inte det för då blir det inte lika roligt för mig att låtsas som om det kommer som en överraskning:D. Men först bjuder jag på Jävlar Anammas credo, har du aldrig lyssnat på dem är det dags att du börjar, i synnerhet om du bor i Göteborg.
Tack hej.
"Jävlar Anammas credo (Fulla, fattiga och feta)"/Jävlar Anamma
Här är Jävlaranamma ifrån Götet
Lite packade och lite bakom flötet
Förr om åren stod vi spänstiga uppå kravallstaket
Tänk att Tom en gång har vart en brudmagnet
Vi partajade tills någon slängde ut oss
Nuförtiden känns det mera "kom och skjut oss"
Då vi minns vår sköna ungdom där vi var så mycket mer
Känns det ännu mera bittert när vi ser
Att vi är fulla och fattiga och feta
Och har krökat bort varenda gagepeseta
Har man inte slått igenom när man har fullt trettiofem
Är det full och fet och fattig man går hem
För ett tag sen bjöd vi flådigt på La Scala
Nuförtiden ses vi på det sociala
På den gamla goda tiden blev vi plockade till jobb
Nuförtiden blir man plockad på en LOB
Det stod lika mycket folk kring oss som Sator
Nuförtiden är det mera Ulan Bator
Vi var "överlägsna gänget" och vi höll publiken kort
Men den lilla chans vi fick den söp vi bort
Nu är vi fulla och fattiga och feta
Och har efterfest med kompisar till Geta
Har man inte slått igenom när man har fyllt trettiofem
Är det full och fet och fattig man går hem
Kapitel 7
Bortglömd
Bebisen växer så det knakar nu enligt tillväxtberäkningarna, vilket är galet spännande men nu börjar jag tröttna lite på att vara gravid ändå, känner mig mer som ett förvaringskärl än en vanlig människa stundvis.
Alla släktingar är eld och lågor över graviditeten, vilket jag självklart välkomnar (kan vara bra att ställa in sig lite nu i förtid inför eventuell barnpassning i framtiden) men det känns lite småtrist när mamma ringer, eller svärmor för den delen som är ännu värre, och alla bara frågar om hur det går med magen och när vi sedan lägger på inser jag att vi haft ett telefonsamtal på en halvtimme utan att nämna MIG på hela tiden. Lite barnsligt får man ju erkänna, men istället för att hälsas med "Hur mår mammas lilla stumpa idag då?" så påbörjas varje samtal med "Hur mår mitt lilla barnbarn, något nytt?". Vilket jävla hycklande, Niklas mamma har varit måttligt imponerad av mig under hela vårt förhållande och har sett mig mer som ett nödvändigt ont än en älska sonhustru men nu är vi plötsligt bästa kompisar. Dessutom kallar hon bebisen för "LillNiklas" vilket får mig att må illa.
Niklas är för övrigt värst av allihop. Han tvingar mig att äta en "allsidig" kost med en massa fiberrikt bröd och annat otäckt, och sedan blänger han elakt som om jag var någon slags barnmisshandlare om jag någon enstaka gång tar ett glas Cola (egentligen händer det ganska ofta, brukar passa på när han inte är hemma...)
När han kommer hem och jag möter upp honom i dörren för att pussad på som vanligt så smiter han ifrån mina plutande läppar och sjunker ner på knä framför magen istället. Det är faktiskt inte speciellt roligt när man gjort sig fin och för en gångs skull försöker se lite småporrig ut och han bara ska ner och prata bebisspråk med min fortfarande lika platta mage.
Sexlivet har äntligen kommit igång igen tack och lov! Niklas trodde - som alla andra män om jag förstått det rätt- att han på något sätt skulle typ sticka bebisen i ögat medan han juckade och trots att jag sa till honom att det var trevligt att han hade ett så gott självförtroende så finns det ingen möjlighet att han ska nå upp till bebisen med sina tillgångar, och dessutom är det stängt vilket ju är tur så att inte ungen plötsligt trillar ut på mattan liksom.
Som väntat kunde jag lika gärna pratat med en vägg, han trodde inte på mig förrän jag visat honom sjuhundra artiklar om ämnet, ringt till BVC och efter att han pratat med sin storebror som är stolt trebarnspappa. När han äntligen gått med på att ha lite sex blev han nervös för att det skulle vara lite "pedofilaktigt" att sätta på mig eftersom att det ju faktiskt var ett barn i närheten och allt. Men då hotade jag honom med att rymma därifrån med någon kille med normal sexdrift och sedan dess har han bitit ihop, även om det fortfarande går väldig, väldigt långsamt och han knappt sticker in en tredjedel. Brukar medvetet jucka tillbaks allt vad jag kan och då tittar han elakt på mig och man kan riktigt se hur han funderar på hur det ska gå för vårt stackars barn med en sådan ond, sextokig mor.
Kapitel 8
Nu h'änder det grejer!
Eftersom att jag var så trög när det gällde att upptäcka graviditeten fick jag ingen tid för inskrivning på MVC förrän nu, det var tydligen ruskigt tight med tider eftersom det är någon slags babyboom i år.
Hur som helst så fick jag gå dit ensam vilket jag surade över - Niklas nästan grinade när han fick reda på att han var tvungen att resa iväg med jobbet idag men jag såg ändå till att visa mitt missnöje vilket resulterade i en stor bukett blommor och ryggmassage genom ett helt avsnitt av Greys Anatomy.
Tro det eller ej men nu kan man faktiskt se magen! Jag hade nästan ledsnat på att försöka leta upp gömda vinklar där man kanske kunde se den men vips så är den plötsligt här. Dock är det ingen sån där fin, rund putmage utan med en knöl. Svårt att beskriva men den ser kantig ut helt enkelt. Men jesus vad jag älskar den! Om Niklas var jobbig förut med bebispjoskandet så är han tio gånger värre nu, vi har i stort sett slutat kommunicera i huvudhöjd och han spenderar nästan mer tid med att prata med min knölmage än med mig. Borde ju inte klaga med tanke på hur många oengagerade pappor det finns där ute men jag kan inte riktigt låta bli. Kanske borde vi mura in mig i väggen eller något och behålla ett hål för magen som alla kunde gå och jollra och prata med, skulle knappast göra någon större skillnad.
Hur som helst gick jag ensam till MVC med min mage idag. Där räknade barnmorskan ut att jag inte alls är i vecka 15 som jag trott utan snart i vecka 17! Ännu en tabbe från min sida, men hon tröstade mig med att dem flesta brukar räkna lite fel (även om det brukar vara åt andra hållet...).
Sedan blev jag utfrågad om min och Niklas sjukdomshistoria vilket var pinsamt eftersom jag inte har den blekaste aning om vilka diverse sjukdomar han har i sin släkt. Sedan var det en massa prover och blodtryckstest fram och tillbaka och vägning. Tydligen hade jag gått ner i vikt istället för upp som man borde, barnmorskan påpekade att det kanske var överraskande vilket det inte alls var, med tanke på all öl och läsk som jag inte dricker länge borde jag förlorade halva kroppsvikten tycker man.
Nu till det verkligt intressanta. Tjejen som hade tiden efter mig hade ringt och avbokat så barnmorskan (med ett namn jag inte alls minst, vilket kommer reta gallfeber på svärmor) frågade om jag ville göra mitt ultraljud på en gång, jag hade ju trots allt gått nästan 17 veckor redan. Blev lite tveksam först för det kändes elakt att göra ultraljudet när inte Niklas var med, men nyfikenheten tog överhanden så jag kunde inte låta bli.
Jag fick den där gelén som man sett på teve smetad på magen, det kändes lite fånigt eftersom min lilla knöl inte alls liknar dem där jättebadbollarna man brukar se men för övrigt såg det seriöst ut med den där datamusliknande saken i alla fall.
I magen var det ett jävla liv om man får uttrycka sig så. Det var ett sånt sprattel med armar och ben överallt så jag tror inte ens att barnmorskan hann med att tyda vilka delar som var vad för hon ursäktade sig med att hon var lite trött sådär innan lunch men allt såg tydligen bra ut förutom att hjärtljuden lät väldigt snabbt. Jag blev genast förskräckt även om jag självklart blev glad att det lilla hjärtat tickade på. Moderkakan såg normal ut fast tydligen var den ganska stor, vilket skulle vara ett bra tecken. Gud jag måste se till att plugga på om detta...
Min trötta, ofokuserade barnmorska sa att jag skulle komma tillbaka redan nästa vecka för en till koll på grund av dem häftiga hjärtljuden. Så jag tackade nej både till att få med mig en bild eller att be henne kolla könet, det tog emot men jag tyckte faktiskt att Niklas borde få vara med om det.
Jag skuttade hem på små moln med ett löjligt leende, att se det där sprattlandet på skärmen trots att jag inte hade den blekaste vad som var vad måste ha varit en av mitt livs häftigaste upplevelser. Jag hade inte ens tänkt tanken på missfall men när jag väl hörde det där tickandet från hjärtat så insåg jag att tack snälle gud för att den lever, på väldigt kort tid har den här bebisen blivit en så stor del av mig. Allt som kändes viktigt förut har plötsligt bleknat bort i betydelse mot vad som väntar oss om några månader.
Oj vad jag längtar till Niklas kommer hem så att han kan sätta igång med sitt vanliga joller till magen, kanske ska jag till och med låta honom plocka fram den där fåniga mjukiskycklingen han mamma köpt ("för att bebisen ska veta att jag finns där även om jag inte kan prata med magen varje dag" som hon uttryckte det) och låta honom vifta med den framför magen utan att ta den från honom och slå honom i huvudet med den.
Mamma Isabell och pappa Niklas, det klingar fint tycker jag!
Kommentarer
Trackback