Champagne for my real friends
I dag är jag väldigt pigg och glad av enda anledningen att jag vaknade upp med en väldigt smärtsam mensvärk som nu lugnat ner sig. Det fina med mensvärk är att man lär sig att uppskatta resten av månaden då man INTE har mensvärk så jävla mkt mer, plötsligt känns tillvaron som en gudagåva för att man slipper gå dubbelvikt av smärta, dessutom glömmer man bort allt annat som det jävliga i att behöva gå upp i gryningen för att jobba medans Mikael ligger kvar och gottar sig och mitt nya läskiga skoskav.
Nej, från och med nu måste jag säga att varenda minut utan mensvärk är en minut värd att hyllas.
Söndag har blivit min nya favoritdag nu, det är den enda dagen på hela veckan då man slappnar av ordentligt förutom "det är måndag i morgon"-ångesten då. Gårdagen spenderade jag som en riktig husfru med att tvätta och laga en dubbelsats med lasagne för att få någon mat att ta med mig till jobbet. Vi åt upp en hel jävla ungsform på en gång och sen fick vi ligga och flämta i soffan och fläkte upp våra svullna lasagnemagar i ganska många timmar innan vi blev oss själva igen.
Jag ringde till comhem igår och ÄNTLIGEN kom hemtelefonen igång, problemet är nu istället att bredbandet slutade fungera (alltid ska det var något jävulskap) vilket gjorde att herrn såg smått panikslagen ut och jag fick väldigt dåligt samvete, men förhoppningsvis ska det vara fixat nu, annars lär min älskade få en rätt trist början på semestern där hemma.
I går gjorde jag dessutom en väldigt skrämmande upptäckt... Nordea hade skickat ett kontoutdrag på de sista tre månaderna och jag tyckte att det kunde vara intressant att räkna ihop hur mkt pengar jag lagt ner på kläder och skor det sista så jag bläddrade igenom sidorna med miniräknaren och fick en väldigt otäck överraskning. Från 1 april till 1 juli har jag slösat bort 6870 kronor på bara kläder, skor och smink! Det blir över 2000 spänn i månaden... Försökte försvara mig själv genom att jag faktiskt handlat kläder till Mikael med men om man ska vara realistiskt så är det inga summor att tala om. Sedan räknade jag ut hur mkt pengar jag lägger på cigg och snus varje månad och det är runt 2000 spänn det också! Herregud, jag måste lugna ner mig lite. Med tanke på att jag la ungefär 0 kronor i månaden på kläder tidigare borde det inte vara några större problem. Så nu ska jag börja spara tror jag, dessvärre fyller typ hela världen år i augusti vilket kommer att göra brutala hål i min plånbok men från och med september ska jag i alla fall vara sparsamheten själv allra minst.
Kanske skulle försöka lägga undan 500 spänn i månaden, på ett år blir det faktiskt 6000, fast det låter lite väl överdrivet men 300 spänn borde funka i alla fall.
Jag hade en snedfylla i fredags. Var visserligen helt vansinnig på fyllan i lördags också men det är förståeligt eftersom jag fick lotsa hem vad som liknade en femåring i en tjugoårings kropp. Hur som helst var jag i alla fall helt galen i fredag till synes utan anledning.
Men nu har jag klurat ut vad det är som tynger mig, vilket inte var särskilt svårt egentligen. Min bäste och en av väldigt få killkompisar har övergivit mig totalt. Behöver egentligen inte nämna några namn men gör det ändå, Mathias.
Jag är som tidigare nämnt väldigt, väldigt trofast mot mina nära vänner. Dem må inte vara många men det dem missar i antal tar dem igen i kvalitet och jag har vett nog att vara väldigt, väldigt rädd om dem. Men nu har en av dem plötsligt försvunnit från jordens yta och gett begreppet "dålig på att höra av sig" en ny innebörd. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han var död.
Jag vet att han har haft fullt upp nu det sista med unge på väg och hela balletten och någonstans hoppas jag ändå att vänskapsbandet är såpass hårt att det klarar av att ta en rejäl paus men jag är ändå jävligt, jävligt ledsen. Visst finns det tidpunkter i ens liv då man känner för att vara i fred (även om det händer mig väldigt sällan) och när man vill spy på hela tillvaron men jag tycker ändå att det är ens skyldighet att åtminstone plinga i väg ett förbannat SMS någon gång i månaden och tala om att allt är okej.
Eftersom att jag haft samma närmsta vänner i stort sett hela livet så har jag aldrig behövt bli av med någon förrän nu, visst har bekanta kommit och gott men det har aldrig varit någon jag brytt mig om tillräckligt mycket för att sörja över. Men nu sörjer jag tamejfan, för jag saknar honom verkligen.
Jag har alltid intalat mig själv att mina vänner är en bit av mig själv, förlorar jag dem så förlorar jag också mig själv och det har stämt hittills. Var ovän med alla mina töser under ett par månader i högstadiet och det är utan tvekan den värsta tiden i mitt liv, jag kände mig som en levande död. Varenda en av dem är på sitt egna lilla vis ovärderliga för mig, totalt jävla oersättliga.
Dumma, dumma Mathias, du är också oersättlig. Jag fortsätter att hoppas på att det ska dyka upp ett telefonsamtal, ett sms eller åtminstone ett förbannat mail snart i alla fall, när man verkligen bryr sig om någon kan man ta sig tiden att vänta men det gör jävligt ont.
Jag hoppas att du mår bra gamle vän om du mot förmodan skulle läsa detta, jag hejar på dig som fan och hoppas att det går bra med den lille för jag är övertygad om att du kommer att bli en helt underbar pappa. Jag har sagt det innan men det tåls att upprepas igen.
Åh perfekt, nu sitter jag här och smågrinar bara för det. Letade efter passande låttexter till dagens inlägg och sprang på en massa sorgliga, blödig som jag är. Men jag tycker att det är så jävla sorgligt när folk försvinner från mig, jag kommer aldrig att kunna acceptera det som något som "bara händer". Tur att jag har kvar mina underbara flickor i alla fall!
Tina: Min fina Tina. Något av det vackraste jag sett, ingen människa kan motstå den där tösen. Och ingen har fått mig att skratta så genom åren eller piggat upp mig så vansinnigt och ingen kan läsa mig så bra som hon.
Veronika: Min hjältinna, jag känner ingen som är så stark eller imponerande. Inte bara att hon verkar kunna tackla all världens problem med rak rygg och ett leende på läpparna, hon finns ALLTID där och skjuter allt åt sidan när man behöver henne.
Emelie: Hon är lite galen, men underbar. Har sagt det innan och säger det igen, hade jag varit kille hade jag haffat henne fortare än ögat för hennes humor är guld värd och hon besitter gåvan att säga vad hon tycker utan inlindningar vilket jag verkligen uppskattar.
Memme: Min mysflicka. Har aldrig träffat någon som är så genuint snäll i hela mitt liv, det finns fan inget ont i den här tösen. Att jag har lyckats möta och få den kanske sista genomgoda människan i världen är helt galet.
Gud, jag älskar dem så mycket. Och jag menar det verkligen när jag säger att det är tack vare dem jag sitter här nu. Alla andra och jag menar verkligen ALLA andra i mitt liv har svikit mig och hade jag inte haft dem här damerna när jag mått som allra värst hade jag varit död. Inte en annan människa, inte kroniskt deprimerad, inte pundare utan DÖD. Varje gång jag kommit på fötter igen efter mina störtdykningar har det varit för deras skull.
Med det avslutar jag dagens inlägg, kommer att börja tjuta som en räv annars så jag får springa ner och ta ett bloss i stället, de vuxna människornas substitut till snuttefilt.
P.s Nu har jag lagt upp en bild på pojken min i galleriet efter begäran av vissa bloggläsare, den må vara ett år gammal men i alla fall! D.s
"Those were the days, My friend"/Mary Hopkins.
Once upon a time, there was a tavern
Where we used to raise a glass or two
Remember how we laughed away the hours,
Dream of all the great things we would do
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Then, the busy years went rushing by us
We lost our starry notions on the way
If, by chance, I'd see you in the tavern,
We'd smile at one another and we'd say
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
Those were the days, oh yes, those were the days
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Just tonight, I stood before the tavern
Nothing seemed the way it used to be
In the glass, I saw a strange reflection
Was that lonely woman really me?
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
Those were the days, oh yes, those were the days
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Through the door, there came familiar laughter
I saw your face and heard you call my name
Oh, my friend, we're older but no wiser
For in our hearts, the dreams are still the same
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
Those were the days, oh yes, those were the days
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
La la la la la la
La la la la la la
La la la la la la
Nej, från och med nu måste jag säga att varenda minut utan mensvärk är en minut värd att hyllas.
Söndag har blivit min nya favoritdag nu, det är den enda dagen på hela veckan då man slappnar av ordentligt förutom "det är måndag i morgon"-ångesten då. Gårdagen spenderade jag som en riktig husfru med att tvätta och laga en dubbelsats med lasagne för att få någon mat att ta med mig till jobbet. Vi åt upp en hel jävla ungsform på en gång och sen fick vi ligga och flämta i soffan och fläkte upp våra svullna lasagnemagar i ganska många timmar innan vi blev oss själva igen.
Jag ringde till comhem igår och ÄNTLIGEN kom hemtelefonen igång, problemet är nu istället att bredbandet slutade fungera (alltid ska det var något jävulskap) vilket gjorde att herrn såg smått panikslagen ut och jag fick väldigt dåligt samvete, men förhoppningsvis ska det vara fixat nu, annars lär min älskade få en rätt trist början på semestern där hemma.
I går gjorde jag dessutom en väldigt skrämmande upptäckt... Nordea hade skickat ett kontoutdrag på de sista tre månaderna och jag tyckte att det kunde vara intressant att räkna ihop hur mkt pengar jag lagt ner på kläder och skor det sista så jag bläddrade igenom sidorna med miniräknaren och fick en väldigt otäck överraskning. Från 1 april till 1 juli har jag slösat bort 6870 kronor på bara kläder, skor och smink! Det blir över 2000 spänn i månaden... Försökte försvara mig själv genom att jag faktiskt handlat kläder till Mikael med men om man ska vara realistiskt så är det inga summor att tala om. Sedan räknade jag ut hur mkt pengar jag lägger på cigg och snus varje månad och det är runt 2000 spänn det också! Herregud, jag måste lugna ner mig lite. Med tanke på att jag la ungefär 0 kronor i månaden på kläder tidigare borde det inte vara några större problem. Så nu ska jag börja spara tror jag, dessvärre fyller typ hela världen år i augusti vilket kommer att göra brutala hål i min plånbok men från och med september ska jag i alla fall vara sparsamheten själv allra minst.
Kanske skulle försöka lägga undan 500 spänn i månaden, på ett år blir det faktiskt 6000, fast det låter lite väl överdrivet men 300 spänn borde funka i alla fall.
Jag hade en snedfylla i fredags. Var visserligen helt vansinnig på fyllan i lördags också men det är förståeligt eftersom jag fick lotsa hem vad som liknade en femåring i en tjugoårings kropp. Hur som helst var jag i alla fall helt galen i fredag till synes utan anledning.
Men nu har jag klurat ut vad det är som tynger mig, vilket inte var särskilt svårt egentligen. Min bäste och en av väldigt få killkompisar har övergivit mig totalt. Behöver egentligen inte nämna några namn men gör det ändå, Mathias.
Jag är som tidigare nämnt väldigt, väldigt trofast mot mina nära vänner. Dem må inte vara många men det dem missar i antal tar dem igen i kvalitet och jag har vett nog att vara väldigt, väldigt rädd om dem. Men nu har en av dem plötsligt försvunnit från jordens yta och gett begreppet "dålig på att höra av sig" en ny innebörd. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han var död.
Jag vet att han har haft fullt upp nu det sista med unge på väg och hela balletten och någonstans hoppas jag ändå att vänskapsbandet är såpass hårt att det klarar av att ta en rejäl paus men jag är ändå jävligt, jävligt ledsen. Visst finns det tidpunkter i ens liv då man känner för att vara i fred (även om det händer mig väldigt sällan) och när man vill spy på hela tillvaron men jag tycker ändå att det är ens skyldighet att åtminstone plinga i väg ett förbannat SMS någon gång i månaden och tala om att allt är okej.
Eftersom att jag haft samma närmsta vänner i stort sett hela livet så har jag aldrig behövt bli av med någon förrän nu, visst har bekanta kommit och gott men det har aldrig varit någon jag brytt mig om tillräckligt mycket för att sörja över. Men nu sörjer jag tamejfan, för jag saknar honom verkligen.
Jag har alltid intalat mig själv att mina vänner är en bit av mig själv, förlorar jag dem så förlorar jag också mig själv och det har stämt hittills. Var ovän med alla mina töser under ett par månader i högstadiet och det är utan tvekan den värsta tiden i mitt liv, jag kände mig som en levande död. Varenda en av dem är på sitt egna lilla vis ovärderliga för mig, totalt jävla oersättliga.
Dumma, dumma Mathias, du är också oersättlig. Jag fortsätter att hoppas på att det ska dyka upp ett telefonsamtal, ett sms eller åtminstone ett förbannat mail snart i alla fall, när man verkligen bryr sig om någon kan man ta sig tiden att vänta men det gör jävligt ont.
Jag hoppas att du mår bra gamle vän om du mot förmodan skulle läsa detta, jag hejar på dig som fan och hoppas att det går bra med den lille för jag är övertygad om att du kommer att bli en helt underbar pappa. Jag har sagt det innan men det tåls att upprepas igen.
Åh perfekt, nu sitter jag här och smågrinar bara för det. Letade efter passande låttexter till dagens inlägg och sprang på en massa sorgliga, blödig som jag är. Men jag tycker att det är så jävla sorgligt när folk försvinner från mig, jag kommer aldrig att kunna acceptera det som något som "bara händer". Tur att jag har kvar mina underbara flickor i alla fall!
Tina: Min fina Tina. Något av det vackraste jag sett, ingen människa kan motstå den där tösen. Och ingen har fått mig att skratta så genom åren eller piggat upp mig så vansinnigt och ingen kan läsa mig så bra som hon.
Veronika: Min hjältinna, jag känner ingen som är så stark eller imponerande. Inte bara att hon verkar kunna tackla all världens problem med rak rygg och ett leende på läpparna, hon finns ALLTID där och skjuter allt åt sidan när man behöver henne.
Emelie: Hon är lite galen, men underbar. Har sagt det innan och säger det igen, hade jag varit kille hade jag haffat henne fortare än ögat för hennes humor är guld värd och hon besitter gåvan att säga vad hon tycker utan inlindningar vilket jag verkligen uppskattar.
Memme: Min mysflicka. Har aldrig träffat någon som är så genuint snäll i hela mitt liv, det finns fan inget ont i den här tösen. Att jag har lyckats möta och få den kanske sista genomgoda människan i världen är helt galet.
Gud, jag älskar dem så mycket. Och jag menar det verkligen när jag säger att det är tack vare dem jag sitter här nu. Alla andra och jag menar verkligen ALLA andra i mitt liv har svikit mig och hade jag inte haft dem här damerna när jag mått som allra värst hade jag varit död. Inte en annan människa, inte kroniskt deprimerad, inte pundare utan DÖD. Varje gång jag kommit på fötter igen efter mina störtdykningar har det varit för deras skull.
Med det avslutar jag dagens inlägg, kommer att börja tjuta som en räv annars så jag får springa ner och ta ett bloss i stället, de vuxna människornas substitut till snuttefilt.
P.s Nu har jag lagt upp en bild på pojken min i galleriet efter begäran av vissa bloggläsare, den må vara ett år gammal men i alla fall! D.s
"Those were the days, My friend"/Mary Hopkins.
Once upon a time, there was a tavern
Where we used to raise a glass or two
Remember how we laughed away the hours,
Dream of all the great things we would do
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
For we were young and sure to have our way
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Then, the busy years went rushing by us
We lost our starry notions on the way
If, by chance, I'd see you in the tavern,
We'd smile at one another and we'd say
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
Those were the days, oh yes, those were the days
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Just tonight, I stood before the tavern
Nothing seemed the way it used to be
In the glass, I saw a strange reflection
Was that lonely woman really me?
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
Those were the days, oh yes, those were the days
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Through the door, there came familiar laughter
I saw your face and heard you call my name
Oh, my friend, we're older but no wiser
For in our hearts, the dreams are still the same
Those were the days, my friend
We thought they'd never end
We'd sing and dance forever and a day
We'd live the life we'd choose
We'd fight and never lose
Those were the days, oh yes, those were the days
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di
Di di di di di di di di di di
La la la la la la
La la la la la la
La la la la la la
Kommentarer
Postat av: Nathanael
Jag var bara tvungen att lämna en kommentar; du skriver fantastiskt!
Och dagen blev inte sämre av att jag hittade din blogg genom att söka på "en femåring i en tjugoårings kropp" på Google. Jag hade för mig att det är nån form av talesätt men du verkar vara den enda som formulerat dig just så. Rolig slump, huh? :)
Trackback