Loving you is torture!

Varför måste jag alltid gå och kära ner mig? Och viktigare än så, varför kan jag inte tygla mina jävla känslor lite? Jag vet INGEN som är en sån förbannad lovefool som jag. Eller ljuger ni? Är det verkligen möjligt att släppa någon man älskar och gå vidare bara sådär för att man bestämmer sig för det? Vad underbart det skulle vara.

Jag har varit kär konstant så länge jag kan minnas. Nog för att en förälskelse ligger på en liten annan nivå när man är tre, sju eller tio år men det är lik förbannat kärlek. Jag var inte många år fyllda första gången jag grät av kärlek. För att dra någon slags gräns får jag väl dock säga att min första stora kärlek var min första "riktiga" pojkvän som jag fick när jag var tretton. Och honom gott folk, honom suktade jag efter i en många herrans år efteråt. Hade några förälskelser efteråt och även några kortare förhållande men det var inte förrän jag var nästan sexton år fyllda som jag släppte honom på riktigt, det var då jag träffade min före detta sambo som jag sedan levde ihop med och älskade högt i nästan tre år. Och sedan gjorde alltså Mr Folkis sitt intåg och det är här jag sitter nu.

Jag är besatt av tanken på att ha någon att leva med. Att vara ensam är i min bok inget alternativ. Eftersom att jag är såpass självdestruktiv som jag är har jag alltid ansett att det är bättre att leva i ett dåligt förhållande än inget förhållande alls. Det är ingenting jag är stolt över, tvärtom, jag vill inte ens erkänna det för mig själv. Är det meningen att det ska vara så här hela livet? Är jag dömd till ett liv där jag accepterar vad som helst bara för att jag vill bli älskad? För jag kommer aldrig kunna ändra på mitt psyke. Jag kommer aldrig kunna sluta älska någon för att det är det "enda vettiga att göra".

Utnyttjad är ett underligt ord, det finns ingen människa i världen som kan utnyttja någon utan att man går med på det själv. Dessa jävla män har lekt med mig sedan födseln och det är bara för att jag tillåtit dem att göra det. Min syn på mänskligheten är tyvärr så svart att jag är övertygad om att ifall man låter någon få övertaget och behandla en som dem vill, så är det självklart att dem sedan kommer att göra det också. De flesta av oss är inget annat än äckliga djur innerst inne. Det var längesedan jag insåg att vi är uppdelade i två olika grupper, dem som utnyttjar och dem som låter sig utnyttjas. Det finns inga mellanting, precis som med djuren är det några som frivilligt rullar över på sidan och blottar strupen medan andra står ovanför och morrar. Detta faktum är jag lika bitter över som medelålders nymfoman vars make blivit impotent. Fy fan, släng in mig till närmsta jävla psykoterapeut så att dem kan göra en saftig analys på mig, eller åtminstone lite kognitiv beteendeterapi... Fast visserligen, måste jag välja är jag ju hellre svag och undergiven är någon som står ovanför och morrar. Visst gör det ont, det gör ont så in i helvete. Det är förmodligen mindre smärtsamt att gå omkring hela livet och kontant piska sig på ryggen med taggtråd (Da Vinci-koden, dra åt helvete) än att ha ett blödande hjärta.

Jag älskar dig så att det gör ont. Ingen zoloft i världen kan ändra på det. Helvete, jag älskar dig så mycket att jag blivit resistent mot signalsubstanser som förs in i hjärnan.
Skriver det här därför att jag vet att du aldrig kommer att läsa det, och frågar du mig så kommer jag att förneka allihop (det är ju fan att den lilla stolthet man har skulle visa sig på ett sådant sätt). Men jag älskar dig och jag vet knappt varför själv. I bland anser jag till och med att alla dina svaga sidor överglänser dina goda, men ändå älskar jag dig. Det har nog aldrig hänt förut, att jag accepterar någons svagheter så. Ordet respekt har fått en ny innebörd för mig, jag respekterar dig verkligen Mr Folkis.
Kan det bero på att jag tror att du är den första jag varit kär i som respekterar mig? Kan det bero på att trots din ELAKHET ibland så är jag fullt övertygad om att du skulle ställa upp om något hände? En känslofegis är vad du är, men trots det har du mer stake i dig än de flesta.
Jag skulle kunna ägna hela dagen åt att gnälla över ditt beteende, och jag skulle kunna skriva långa listor över allt det du saknar och alla vis du sårat mig på. Men samtidigt som du gör mig mer förvirrad än någon annan så är du som en öppen bok och jag älskar att du visat upp dig för mig, trots alla försök att låtsas som motsatsen.
Fy fan vad jag saknar dig! Jag är trött på att spela svårfångad och inte höra av mig till dig, jag är fruktansvärt trött på att inte få älska dig. Jag vill ha dig! Jag kräver att få ha dig, varenda liten jävla underbara bit av dig! Har fått en helt ny bild av vad åtrå är, inte bara rent sexuellt även om det är en stor bit av det hela. Skit i integriteten som mamma snackar om att jag måste skaffa mig, jag skiter i om hela jävla lunarstorm läser detta men detta är något rent djuriskt, ett BEGÄR av få dig i mig. Hormonerna är galnare än de någonsin varit, så till den grad att man kan köra in naglarna i handflatorna till det blöder utan att ens känna smärtan. Nej jag ska ha dig din fega, svårhanterliga, komplicerade jävel, jag ska ha dig och jag ska njuta av varje sekund! 

Kan fan inte bestämma mig för vilken låttext jag ska välja till dagens minst sagt utlämnande mongo-inlägg så jag kör med de bägge jag har i åtanke:

"Hold me, Love me, Kiss me, Kill me"//U2
You don't know how you took it
You just know what you got
Oh lawdy, you been stealing from the thieves
And you got caught
In the headlights of a stretch car,
You're a star.


Dressing like your sister
Living like a tart
If they don't know what you're doin'
Babe it must be art,
You're a headache, in a suitcase
You're a star.


Oh, no, don't be shy
You don't have to go blind,
Hold me
Thrill me
Kiss me
Kill me.


You don't know how you got here
You just know you want out
Believing in yourself almost as much as you doubt,
You're a big smash
You wear it like a rash
Star.


Oh no, don't be shy
You need a crowd to cry,
Hold me
Thrill me
Kiss me
Kill me.


They want you to be Jesus
They'll got down on one knee
But they'll want their money back
If you're alive at thirty-three,
And you're turning tricks
With your crucifix.
You're a star, oh child


Of course you're not shy
You don't have to deny love,
Hold me
Thrill me
Kiss me
Kill me.


Nästa låt är fanimej omöjlig att hitta texten till, letat som en gris! Så jag kör min egen tolkning av låten enbart av att ha lyssnat på den, det kommer gå åt helvete med grammatiken men även jag måste väl få klanta till det emellanåt:

"Im in love"/The Liptones.

(Hey!)
When I saw you for the first time, I knew my life were changed
She walked into my life and it were never the same again
She walked across the bar to my table and she asked if I could
spare a fag; Yes for fuck sake women! How many do you wanna have?
I dont care what they say, I dont care what they do
I dont care what they say, I´m in love with you!
(She dont know!)
I saw you for the last time, the very same day
She drank up all my beer and then she walked away
She walked across the bar towards the door, and I will never ever see her again
Oi! For fuck sake women, that wasn´t my plan- at all.
I dont care what they say, I dont care what they do
I dont care what they say, I´m in love with you!
I dont care what they say, I dont care what they do
I dont care what they say, I´m in love with you!
(She dont know!)
I dont care what they say, I dont care what they do
I dont care what they say, I´m in love with you!
I dont care what they say, I dont care what they do
I dont care what they say, I´m in love with you!


Tack och hej. Lev väl.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback