SOFIA OCH SPINDELN
Nu var det dags för min favoritdag i hela veckan då- den ljuvliga tisdagen. Kom i hyfsad tid till jobbet idag vilket är duktigt men även innebär att den förbannade tristdagen blir väldigt, väldigt lång.
Fortfarande mkt belåten över min uppenbarelse i tidningen igår, kommer nog att gotta mig ett bra tag över det där, trots att jag själv tyckte att texten var ren dynga. Ska be att få tacka så mkt för för alla söta sms jag fick igår av diverse bekanta som sett min vackra nuna lagom till morgonkaffet. Undrar om jag kommer att få en massa gratissaker och gå före i köer nu när jag är en sådan superkändis som prytt ett omslag. Märke dock inget av det i morse när jag fick stå upp på vagnen och pressas mot flertalet främmande män, eller när jag köpte snus på Pressbyrån, konstigt tycker jag... Hade förväntat mig att få plita ner minst en autograf vid det här laget, hehe.
VECKANS LÄGESRAPPORT:
Utseende:
Solbrännan är nästan helt borta, och fläckig är jag också men jag är i alla fall inte LIKA vit som jag varit det senaste året så det får man väl vara tacksam för, hrm.
Håret blev faktiskt ganska bra efter färgningen måste jag säga, åtminstone inte misslyckat. Är dock i desperat behov av en klippning, får se om jag kan fjäska med Tina så att hon kan göra det eller om jag måste släpa min feta röv till en salong, hoppas inte det för det är inte bara snordyrt, dessutom kan man aldrig lita på att dem klipper av rätt längd, jag har fortfarande men från när jag var yngre och var hos frisören med mamma som sa till henne att "Klipp av en rejäl bit nu, det är så slitet" och jag som skriker "NEEEEEJ", varpå frisören säger att hon lovar att inte klippa så mkt men sen ser jag ändå att hon och mamma liksom blinkar till varandra i ett tyst samförstånd att här ska det minsann kapas hår! Och hon klippte alltid för mkt också, så att jag fick sörja mina stackars förlorade hårstrån enda tills nästa gång jag tvingades dit.
Kärleksfronten:
Jag ska inte ens säga något mer om detta eftersom att jag redan framstår som alldeles för självbelåten och det är helt enkelt okänsligt mot alla som inte har samma tur, tro mig jag vet hur det känns.
Hälsa:
Förkyldningen faktiskt helt borta nu (precis när jag skrev detta fick jag ett hysteriskt hostanfall, men ändå). För övrigt är det också ganska bra, tror faktiskt att Greklandresan gjorde mig rätt utvilad i alla fall för även om jag som vanligt är trött och sliten så är jag betydligen piggare än när jag åkte- synd att inte dem svarta halvmånarna under ögonen kunde inse detta också och fara åt helvete.
Dock rätt kraftiga mensvärkskänningar och det vet vi ju alla är döden, DÖDEN.
Ekonomi:
Nu är jag rätt fattig igen efter att köpt hem hela matlagret från COOP och ett snuskigt dyrt månadskort (750 jävla spänn!!) men förhoppningsvis ska det inte bli så mkt mer utgifter nu. Betalat tillbaka nästan alla pengarna jag var skyldig Mikael från förra månadens totala pankhet och DESSUTOM fyllt på mitt sparkonto till kommande bebis med 500 kronor till, det verkar som om vår förstfödda kommer att bli ganska bortskämd.
Jobb:
Som sagt är jag ju bara garanterad denna månaden ut så jag pendlar mellan att avsky jobbet/älska jobbet/vara livrädd för att bli arbetslös/fantisera om nya, väldigt mkt mer givande jobb. Hur som helst ska jag i alla fall se till att inte missa så mkt som en timme denna månaden, för om novemberlönen blir den sista jag får på ett bra tag kan det vara en fördel om den är saftig.
Jag är lite nostalgisk idag (det är jag i och för sig alltid) så jag tänkte berätta en gammal historia som jag skulle tippa på att ALLA mina bekanta hört minst en gång, faktum är jag blivit tvingad att berätta den så många gånger att mina kära vänner nu kan den utantill, träffade till exempel Tinas storasyster på bussen en gång som garvade som fan och sa att även hon hört berättelsen om spindeln.
Så- mina nära och kära, eftersom att vi inte längre samlas allihop bakom biblioteket och röker varje dag som i högstadiet så ska ni få den levererad i bloggen, hehe.
HISTORIEN OM SOFIA OCH SPINDELN:
Detta inträffade när jag var ungefär fjorton år gammal och ännu bodde hemma hos mina päron, och just denna dag var jag på väg hem till min käre far efter att ha bott hos mamma i någon vecka.
Satt på en smockfull buss från Göteborgs central, eftersom man var ung och oartig på den tiden hade jag varit fräck nog att sätta mig på det yttre sätet och ställa mina 3, 4 kassar med smutstvätt på det inre.
Hade en ful ovana på den tiden att inte bara ta upp två säten, utan också att ha benen på sätet bredvid, så jag krånglade upp (vad som på den tiden var mina pinnsmala) ben bland påsarna och satt alltså med ryggen mot gången. Skulle precis börja rota i handväskan efter mina älskade svarta tuschpennor som jag förmodligen skulle klottra "Fuck the world" eller något liknande med någonstans på underarmarna.
Det är då jag upptäcker den... På sätet framför mig sitter en liten, men ack så grotesk röd spindel. Hade inte bussen varit så full hade jag givetvis bytt plats (är man dam så är man), men det enda jag kunde göra i detta läget var att pressa mig så mkt jag kunde bakåt och hoppas att den inte skulle krypa närmare. Gjorde också en hel del goda försök att skrämma spindeln genom att vifta med en valsedel som någon prackat på mig inne i stan, men inte ens synen av ordföranden i MUF fick spindeln att fly och krypa ner i håret på tanten framför istället, nej han satt där han satt och viftade oroväckande med alla sina ben.
Sedan uppstod ett av de få ögonblicken i mitt liv då man se allt som i slow motion, plötsligt tycker jag mig se att det glimmar till i spindelns onda små ögon och sedan kommer den... Det vidriga jävla aset skjuter iväg en spindelvävstråd rätt mot mitt finniga- men oskyldiga ansikte. Mina stackars nerver reagerar på precis samma sätt som jag är övertygad om att dem skulle göra än idag, med fara för mitt liv försöker jag kasta mig åt sidan. Men det går inte så bra med tanke på att jag sitter med benen uppdragna och knäna vid hakan så det enda möjliga som kan hända, ja det händer.
Med ett vansinnesvrål ramlar jag, slår en bakåtkullerbyta och hamnar golvet i bussen, med all min smutstvätt över mig som förmodligen måste fastnat i min sko när jag föll eller något. Varenda kotte i hela bussen tystnar och glor på mig som ligger där ihoptrasslad på golvet, täckt av skitiga trosor och annat otäckt och när till sist en vänlig kvinna vågar sig på ett "Men gud, vad hände?" tvingas jag resa mig, pressa fram ett leende och svara "Ähum, det var en spindel...".
THE END.
Jag hoppas att ni njöt av min kära historia, jag vet av egen erfarenhet att andras olycka kan vara väldigt underhållande, skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Som tur är tycker jag också att det är väldigt komiskt så det bjuder jag på mer än gärna, hehe.
Det börjar bli kallt ute nu, kära bloggare. Åtminstone i Göteborg är det förbannat kallt och jag är inte alls förtjust. Tanken på att ha stelfrusna fingrar, tvingas ha strumpbyxor under jeansen och att klafsa runt i snöslask får mig att vilja gallskrika och slita loss mitt hår. Jag hatar vintern, och jag önskar att allt som har med vintern att göra kunde raderas för alltid, helst ur mitt minne också.
Det skulle vara julen som är en keeper då. Det ska bli så mysigt att fira jul med min Mikael, igår ska jag tamejfan ge mig på att laga en julskinka, och jag har redan börjat planera inköp av röda gardiner samt röda tallriksunderlägg. DET ska bli mys.
Hörs i morgon!
Fortfarande mkt belåten över min uppenbarelse i tidningen igår, kommer nog att gotta mig ett bra tag över det där, trots att jag själv tyckte att texten var ren dynga. Ska be att få tacka så mkt för för alla söta sms jag fick igår av diverse bekanta som sett min vackra nuna lagom till morgonkaffet. Undrar om jag kommer att få en massa gratissaker och gå före i köer nu när jag är en sådan superkändis som prytt ett omslag. Märke dock inget av det i morse när jag fick stå upp på vagnen och pressas mot flertalet främmande män, eller när jag köpte snus på Pressbyrån, konstigt tycker jag... Hade förväntat mig att få plita ner minst en autograf vid det här laget, hehe.
VECKANS LÄGESRAPPORT:
Utseende:
Solbrännan är nästan helt borta, och fläckig är jag också men jag är i alla fall inte LIKA vit som jag varit det senaste året så det får man väl vara tacksam för, hrm.
Håret blev faktiskt ganska bra efter färgningen måste jag säga, åtminstone inte misslyckat. Är dock i desperat behov av en klippning, får se om jag kan fjäska med Tina så att hon kan göra det eller om jag måste släpa min feta röv till en salong, hoppas inte det för det är inte bara snordyrt, dessutom kan man aldrig lita på att dem klipper av rätt längd, jag har fortfarande men från när jag var yngre och var hos frisören med mamma som sa till henne att "Klipp av en rejäl bit nu, det är så slitet" och jag som skriker "NEEEEEJ", varpå frisören säger att hon lovar att inte klippa så mkt men sen ser jag ändå att hon och mamma liksom blinkar till varandra i ett tyst samförstånd att här ska det minsann kapas hår! Och hon klippte alltid för mkt också, så att jag fick sörja mina stackars förlorade hårstrån enda tills nästa gång jag tvingades dit.
Kärleksfronten:
Jag ska inte ens säga något mer om detta eftersom att jag redan framstår som alldeles för självbelåten och det är helt enkelt okänsligt mot alla som inte har samma tur, tro mig jag vet hur det känns.
Hälsa:
Förkyldningen faktiskt helt borta nu (precis när jag skrev detta fick jag ett hysteriskt hostanfall, men ändå). För övrigt är det också ganska bra, tror faktiskt att Greklandresan gjorde mig rätt utvilad i alla fall för även om jag som vanligt är trött och sliten så är jag betydligen piggare än när jag åkte- synd att inte dem svarta halvmånarna under ögonen kunde inse detta också och fara åt helvete.
Dock rätt kraftiga mensvärkskänningar och det vet vi ju alla är döden, DÖDEN.
Ekonomi:
Nu är jag rätt fattig igen efter att köpt hem hela matlagret från COOP och ett snuskigt dyrt månadskort (750 jävla spänn!!) men förhoppningsvis ska det inte bli så mkt mer utgifter nu. Betalat tillbaka nästan alla pengarna jag var skyldig Mikael från förra månadens totala pankhet och DESSUTOM fyllt på mitt sparkonto till kommande bebis med 500 kronor till, det verkar som om vår förstfödda kommer att bli ganska bortskämd.
Jobb:
Som sagt är jag ju bara garanterad denna månaden ut så jag pendlar mellan att avsky jobbet/älska jobbet/vara livrädd för att bli arbetslös/fantisera om nya, väldigt mkt mer givande jobb. Hur som helst ska jag i alla fall se till att inte missa så mkt som en timme denna månaden, för om novemberlönen blir den sista jag får på ett bra tag kan det vara en fördel om den är saftig.
Jag är lite nostalgisk idag (det är jag i och för sig alltid) så jag tänkte berätta en gammal historia som jag skulle tippa på att ALLA mina bekanta hört minst en gång, faktum är jag blivit tvingad att berätta den så många gånger att mina kära vänner nu kan den utantill, träffade till exempel Tinas storasyster på bussen en gång som garvade som fan och sa att även hon hört berättelsen om spindeln.
Så- mina nära och kära, eftersom att vi inte längre samlas allihop bakom biblioteket och röker varje dag som i högstadiet så ska ni få den levererad i bloggen, hehe.
HISTORIEN OM SOFIA OCH SPINDELN:
Detta inträffade när jag var ungefär fjorton år gammal och ännu bodde hemma hos mina päron, och just denna dag var jag på väg hem till min käre far efter att ha bott hos mamma i någon vecka.
Satt på en smockfull buss från Göteborgs central, eftersom man var ung och oartig på den tiden hade jag varit fräck nog att sätta mig på det yttre sätet och ställa mina 3, 4 kassar med smutstvätt på det inre.
Hade en ful ovana på den tiden att inte bara ta upp två säten, utan också att ha benen på sätet bredvid, så jag krånglade upp (vad som på den tiden var mina pinnsmala) ben bland påsarna och satt alltså med ryggen mot gången. Skulle precis börja rota i handväskan efter mina älskade svarta tuschpennor som jag förmodligen skulle klottra "Fuck the world" eller något liknande med någonstans på underarmarna.
Det är då jag upptäcker den... På sätet framför mig sitter en liten, men ack så grotesk röd spindel. Hade inte bussen varit så full hade jag givetvis bytt plats (är man dam så är man), men det enda jag kunde göra i detta läget var att pressa mig så mkt jag kunde bakåt och hoppas att den inte skulle krypa närmare. Gjorde också en hel del goda försök att skrämma spindeln genom att vifta med en valsedel som någon prackat på mig inne i stan, men inte ens synen av ordföranden i MUF fick spindeln att fly och krypa ner i håret på tanten framför istället, nej han satt där han satt och viftade oroväckande med alla sina ben.
Sedan uppstod ett av de få ögonblicken i mitt liv då man se allt som i slow motion, plötsligt tycker jag mig se att det glimmar till i spindelns onda små ögon och sedan kommer den... Det vidriga jävla aset skjuter iväg en spindelvävstråd rätt mot mitt finniga- men oskyldiga ansikte. Mina stackars nerver reagerar på precis samma sätt som jag är övertygad om att dem skulle göra än idag, med fara för mitt liv försöker jag kasta mig åt sidan. Men det går inte så bra med tanke på att jag sitter med benen uppdragna och knäna vid hakan så det enda möjliga som kan hända, ja det händer.
Med ett vansinnesvrål ramlar jag, slår en bakåtkullerbyta och hamnar golvet i bussen, med all min smutstvätt över mig som förmodligen måste fastnat i min sko när jag föll eller något. Varenda kotte i hela bussen tystnar och glor på mig som ligger där ihoptrasslad på golvet, täckt av skitiga trosor och annat otäckt och när till sist en vänlig kvinna vågar sig på ett "Men gud, vad hände?" tvingas jag resa mig, pressa fram ett leende och svara "Ähum, det var en spindel...".
THE END.
Jag hoppas att ni njöt av min kära historia, jag vet av egen erfarenhet att andras olycka kan vara väldigt underhållande, skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Som tur är tycker jag också att det är väldigt komiskt så det bjuder jag på mer än gärna, hehe.
Det börjar bli kallt ute nu, kära bloggare. Åtminstone i Göteborg är det förbannat kallt och jag är inte alls förtjust. Tanken på att ha stelfrusna fingrar, tvingas ha strumpbyxor under jeansen och att klafsa runt i snöslask får mig att vilja gallskrika och slita loss mitt hår. Jag hatar vintern, och jag önskar att allt som har med vintern att göra kunde raderas för alltid, helst ur mitt minne också.
Det skulle vara julen som är en keeper då. Det ska bli så mysigt att fira jul med min Mikael, igår ska jag tamejfan ge mig på att laga en julskinka, och jag har redan börjat planera inköp av röda gardiner samt röda tallriksunderlägg. DET ska bli mys.
Hörs i morgon!
Kommentarer
Trackback