Total tristess
Jag är så JÄVLA less på att bo här! Jag vantrivs utav helvete! Dagiset är underbart, BVC är mysigt och människorna är trevliga, men jag trivs ändå inte. Ska man bo på landet ska man ha hus och trädgård, eller havet i närheten (jag ÄÄÄLSKAR havet) och framförallt så kan det vara roligt att ha folk att umgås med om man som jag inte har körkort och är helt jävla strandsatt här hela veckorna när Mikael jobbar.
Det finns för fan inte ens mysiga promenadstigar! Jag trodde inte att det var möjligt med avsaknad av promenadstigar när man är långt ute i ingenstans men jodå, det är det. Det finns BILVÄGAR varav de flesta är ganska tungt trafikerade och bönderna kör ju som galningar= ingen bra kombo när man har en tvååring som inte får speciellt fint i vägkanten. Sen är det bara en massa jävla åkrar. Vi var faktiskt och letade efter något trevligt ställe där Moa kunde få gå till och med, utan resultat. Det finns en sjö man kan gå runt där det är jättefint, men för att komma dit får man gå i alla fall 30 minuter och vid det laget är alla barn antagligen uttråkade och skriker sannolikt väldigt argt.
Jag känner ett allt mer trängade behov av att få komma hemifrån och bara för några jävla timmar bara få ta det lugnt och fokusera på något annat än barn. Den enda "egentiden" jag haft sedan Svea föddes för snart ett halvår sen var föräldramötet på dagis. Wow. När Moa var liten hade jag faktiskt inget större behov av tid för mig själv, men nu börjar det fan kännas att jag inte gjort något annat än att ta hand om barn i flera år.
Jag börjar bli vansinnigt provocerad av folk som inte har barn, är bitter och vill vråla "DU ÄR FAN INTE TRÖTT! KAN DU KOMMA HEM EFTER JOBBET OCH LIGGA I SOFFAN RESTEN AV DAGEN OM DU VILL UTAN ATT RÖRA PÅ ARSLET ELLER HOPPA I SÄNG KL 16 OCH SOVA TILL NÄSTA MORGON UTAN ATT NÅGON STÖR DIG SÅ SKA DU FAN INTE KOMMA OCH SÄGA ATT DU ÄR TRÖTT!" när någon beklagar sig. Då är det illa.
Grejen är att jag min egen fiende skulle man kunna säga, det finns absolut ingen som hindrar mig från att gå och roa mig. Det är många som gladeligen skulle ta barnen och jag tror inte att någon missunnar mig lite egentid, men jag kan bara inte lämna ifrån mig min bebis, speciellt inte när jag ammar. Jag mår fysiskt dåligt av bara tanken. Det pågår ett litet krig inom mig, ena halvan vill inget hellre än att få vara bara JAG för en kväll och andra halvan blir gråtfärdig av bara tanken. Men jag tror att jag måste tvinga mig själv att släppa taget snart.
Det är en annan nackdel med att bo som vi bor, jag kan inte "kila iväg och äta middag" med något ett par timmar på kvällskvisten, det skulle krävas många timmar att sy ihop det och någon skulle få vara chaufför för sista bussen går väl kl 20...
Ta mig härifrån!
Gnäll, gnäll och åter gnäll. Har i alla fall fått hem superfina Villervalla-kläder till tjejerna idag, och Moa har börjat gå omkring och säga "Akta dig för rävar". Det gör mig glad.
Det finns för fan inte ens mysiga promenadstigar! Jag trodde inte att det var möjligt med avsaknad av promenadstigar när man är långt ute i ingenstans men jodå, det är det. Det finns BILVÄGAR varav de flesta är ganska tungt trafikerade och bönderna kör ju som galningar= ingen bra kombo när man har en tvååring som inte får speciellt fint i vägkanten. Sen är det bara en massa jävla åkrar. Vi var faktiskt och letade efter något trevligt ställe där Moa kunde få gå till och med, utan resultat. Det finns en sjö man kan gå runt där det är jättefint, men för att komma dit får man gå i alla fall 30 minuter och vid det laget är alla barn antagligen uttråkade och skriker sannolikt väldigt argt.
Jag känner ett allt mer trängade behov av att få komma hemifrån och bara för några jävla timmar bara få ta det lugnt och fokusera på något annat än barn. Den enda "egentiden" jag haft sedan Svea föddes för snart ett halvår sen var föräldramötet på dagis. Wow. När Moa var liten hade jag faktiskt inget större behov av tid för mig själv, men nu börjar det fan kännas att jag inte gjort något annat än att ta hand om barn i flera år.
Jag börjar bli vansinnigt provocerad av folk som inte har barn, är bitter och vill vråla "DU ÄR FAN INTE TRÖTT! KAN DU KOMMA HEM EFTER JOBBET OCH LIGGA I SOFFAN RESTEN AV DAGEN OM DU VILL UTAN ATT RÖRA PÅ ARSLET ELLER HOPPA I SÄNG KL 16 OCH SOVA TILL NÄSTA MORGON UTAN ATT NÅGON STÖR DIG SÅ SKA DU FAN INTE KOMMA OCH SÄGA ATT DU ÄR TRÖTT!" när någon beklagar sig. Då är det illa.
Grejen är att jag min egen fiende skulle man kunna säga, det finns absolut ingen som hindrar mig från att gå och roa mig. Det är många som gladeligen skulle ta barnen och jag tror inte att någon missunnar mig lite egentid, men jag kan bara inte lämna ifrån mig min bebis, speciellt inte när jag ammar. Jag mår fysiskt dåligt av bara tanken. Det pågår ett litet krig inom mig, ena halvan vill inget hellre än att få vara bara JAG för en kväll och andra halvan blir gråtfärdig av bara tanken. Men jag tror att jag måste tvinga mig själv att släppa taget snart.
Det är en annan nackdel med att bo som vi bor, jag kan inte "kila iväg och äta middag" med något ett par timmar på kvällskvisten, det skulle krävas många timmar att sy ihop det och någon skulle få vara chaufför för sista bussen går väl kl 20...
Ta mig härifrån!
Gnäll, gnäll och åter gnäll. Har i alla fall fått hem superfina Villervalla-kläder till tjejerna idag, och Moa har börjat gå omkring och säga "Akta dig för rävar". Det gör mig glad.
Kommentarer
Postat av: Din gamle Stylte
Det blir nog bättre skall du se, men jag tror verkligen att du behöver komma ut och vara för dig själv lite. Jag tror dessutom att man blir en (ännu) bättre mamma om man ser till att ta hand om sig själv och sina behov lite titt som tätt. Det känns som att man blir gladare av det och det är ju lite a och o känns det som :) Puss
Postat av: Camilla
Åhh va jobbigt att känna så :/
Trackback
