Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Fredag och idag börjar Mikaels semester, tjoho! Försöker att ignorera det faktum att han ska iväg en vecka för nu ska han vara ledig lääänge och det ska bli så jävla gött! (det där med att ignorera att han ska bort funkar inte så bra, men jag jobbar på det).

Igår var jag och lill-mos och shoppade lite. Man får köpa shopping i racerfart när man har henne med sig nu för man vet aldrig när hon utan förvarning tröttnar på att vara min shoppningkompis och studsar upp och ned i vagnen som en jojo.
Kan inte klandra henne, minns hur VANSINNIGT tråkigt jag tyckte att det var att gå i klädaffärer när jag var liten- där har vi kanske förklarningen till varför min mor beställde så mycket på postorder.
Moa fick i alla fall en tuff dress från KappAhl med svart tunika och svartvitrandiga tights, ska se om jag kan visa er en bild lite senare. Det är nog första gången hon får på sig ett svart plagg, hon är ju faktiskt en rosa-i-olika-nyanser och knalliga-färger-bebis, hon kan behöva lite rockigt, det passar hennes personlighet.
Och till mig själv gick jag loss på rean på Lindex (jag börjar bli en riktig mamma nu). Köpte ett blommigt linne, ett mörkblått linne med vita spetsdetaljer upptill, en ceriserosa kjol (skitsöt!) och en vit kjol som både var för liten och riktigt ful på, snacka om blåsning. Så den ska bytas så fort jag orkar, synd för vita kjolar är ju skitsnyggt till bruna ben och jag har faktiskt fått en bränna även om jag hållit mig inne med min AC i ett par dagar nu. Olidligt varmt ute.

Moa har sovit bra nu i flera nätter i rad, lycka! Och igår sov hon i HELA 2 TIMMAR mitt på dagen, jag trodde knappt mina ögon. Känns som om hon har blivit något mindre grinig nu, eller också har jag vant mig, haha.
Men gud vad farlig hon är. Igår gjorde hon sin första vurpa på länge, hon är duktig på att sätta sig ned på knä eller dunsa på rumpan när hon står upp men igår glömde hon bort sig totalt när hon höll i tevebänken, hon tappade nappen och försökte böja sig efter den och välte och dunkade i bakhuvudet i golvet, jag var upptagen med att äta en kletig taco precis då så jag slapp se när hon ramlade som tur var. Hon grät bara några sekunder och var sedan glad igen, mammas tuffa tjej!
Dagens ris vill jag ge till en surgubbe som gick förbi oss när vi satt på gräsmattan härromdagen. Moa blir alltid superglad så fort hon ser någon och vinkar som en tok, så även denna gång, jag såg att hon lyste upp i hela ansiktet när gubben kom gående en bit bort och hon släppte alla leksaker hon hade och även nappen, ställde sig på knä och gjorde sig beredd- så när han gick förbi oss gurglade hon glatt, studsade på knäna och vinkade som en tok och gubbfan svarade inte när jag hejade och bara blängde på Moa som såg förvånad ut när han bara passerade (och lite ledsen, inbillade jag mig).
Är inte det elakhet om något? Har man inte hyfs nog att hälsa när någon hälsar så kan man väl åtminstone reagera på den goaste, vackraste lilla bebisflickan i världen som vill ha lite respons? Mitt hjärta bara värker!
Det var samma sak igår på bussen, då satt Moa också och vinkade till två tjejer i tolvårsåldern som inte såg henne, fastän hon tjöt flera gånger för att dom skulle titta på henne. Inte okej. Min bebis ska aldrig behöva bli besviken.

Kan inte låta bli att undra vad man gett sig in på när man blev mamma. Hur ska man någonsin kunna stå ut med att ens barn inte är älskat av alla och inte får annat än gott i livet? Kan någon förklara det för mig?