Fröken Quick- Världens tuffaste mamma

Om man nu ska ha en blogg och skriva om sitt liv så tycker jag att man ska vara ärlig, så det är vad jag har i åtanke att vara nu också, hur mycket det än svider att erkänna verkligheten.

Jag fruktar att min tredagarsgråt är något mer ihållande och måste väl försöka inse att jag fått lite förlossningsdepp, vilket förhoppningsvis är övergående men man vet ju inte... Det är mängder med hormoner i kroppen efter en förlossning, livet blir helt upp och ned och sömnen är liksom obefintlig, min kropp är helt slut och jag får ångest och mår jättedåligt titt som tätt vilket är vansinnigt frustrerande då jag mestadels av tiden är jättelycklig och älskar min lilla flicka mer än livet självt.
Jag oroar mig för precis allt hela tiden, att något ska hända henne, att hon inte kommer sova på natten, att hon ska äta för mycket och få ont i magen, att hon ska äta för lite, att hon ska skrika och att jag inte ska kunna trösta henne, att hon ska få kolik, att JAG aldrig mer ska få sova, att jag aldrig mer kommer att kunna lämna lägenheten ensam, att Mikael inte ska få sova, att han inte ska komma hem från jobbet för att han tröttnat på oss, att Mikael ska tröttna på mig som gråter och gnäller och mest av allt oroar jag mig för att min lilla tös inte ska tro att jag älskar henne där jag står och bölar medan jag trixar med blöjorna.
Har ont i hela kroppen för att jag spänner mig så mkt, skitont i magen hela tiden vilket både beror på stress och på att jag knappt äter och hjärtklappning emellanåt. En tjej från BVC var här igår på hembesök och pratade om att det inte alls var ovanligt att man mår skit i början, speciellt inte om man haft problem med depression och ångest innan i livet och det har ju faktiskt jag haft med råge. Detta är det största som hänt mig om det är inte konstigt om det rörs upp känslor, som om det blir värre ska jag inte tveka att prata med henne så fixar hon kurator till mig och det tänker jag nappa på om jag fortsätter må så konstigt, för det är inte kul för någon. Skiter i min stolthet och att man ska se så bra ut som möjligt i andras ögon, jag vill bara att jag ska må så bra som möjligt för det förtjänar mitt barn, och hon är viktigast av allt.

Så om bloggen inte är så rolig framöver så hoppas jag att ni har förståelse för det!
Hur som helst hade pruttrumpan gått upp ännu mer i vikt, vägde igår 3910 gram så hon ökar stadigt, känns skönt att veta att bröstmjölken verkar funka som den ska.
Och min sele kom igår, premiäranvänt den nu på morgonen och ungen har inte sagt ett pip på över en timme! Helt galet underbart! Jag har kunnat hänga tvätt och stoppa in en ny maskin, äta frukost, plocka ordning i köket OCH kissa samt borsta tänderna utan att vilja kräkas under tiden för att hon legat själv i babygymmet/på lammskinnet. Snacka om lättnad! Sov bra i natt gjorde vi också, känns nästan för bra för att vara sant!!!